Språkpolitiken vid regeringsbildandet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Politik. Regeringsförhandlingarna har börjat på allvar. Ekonomin och invandrarpolitik kommer att vara tuffa frågor mellan huvudpartierna. Dessutom blir språkpolitik säkert ett hett tema mellan SFP och Sannfinländarna. Ska Sannfinländarna acceptera SFP:s alla tolv nya krav eller kommer partiet hålla fast med sitt egna finskhetsprogram från 2022?
Slutligen är det i språkpolitiken fråga om demokratins grundläggande principer först och främst i undervisningssektorn. Hur högt uppskattar man medborgares – i detta fall barns och föräldrars – rättighet att välja vilka språk barn ska lära sig under hela sin skolgång från förskolan ända till universitetet?
Kunde vi inte äntligen ifrågasätta obligatorisk skolsvenska för finskspråkiga och obligatorisk finska för svenskspråkiga? Eller låter vi staten fortsätta med en språkpolitik som liknar apartheid och fascism?
Sannfinländarna är det enda partiet med ett publicerat språkprogram.
För alla andra stora partier har språkpolitik sedan årtionden varit en fråga av sjunde klass. Varför följer de alla i SFP:s koppel – utan att ens skälla?
Enligt Sannfinländarna borde finskan ha en centralare position i samhället.
Finskan som landets huvudspråk borde accepteras som en sammanbindande faktor för alla Finlandsbor oavsett av var och ens modersmål eller hemmaspråk.
Hur kommer det då lyckas att förena SFP:s och Sannfinländarnas språkliga synpunkter i regeringsprogrammet? Detta är en svår fråga inte bara för Sannfinländarnas Riikka Purra och SFP:s Anna-Maja Henriksson men också för regeringssonderaren Petteri Orpo . Lyckas han medla mellan de här två för att hitta en lösning som liknar något slags kompromiss?
Språkfrågan måste också betraktas ur ekonomins synvinkel. Undersökningarna visar att inlärningsresultat i skolsvenska på nionde klass är på rätt låg nivå. Obligatorisk skolsvenskan i grundskola har visat sig vara en felinvestering redan under femtio år. Den garanterar inte acceptabel förmåga att bjuda service på svenska. Sålunda är landets tvåspråkighet bara skenbar och inte faktisk. Kostnaderna är flera miljarder årligen. Detta borde Finansministeriets budgetchef reda ut och ta med på sparlistan.
Vid regeringsförhandlingarna är det nu dags att fundera hur bra eller bristfälligt demokratin egentligen fungerar i vårt land. En annan viktig fråga är om vi har råd att upprätthålla skenbar administrativ tvåspråkighet med all dess negativa påverkan på samhällets välmående. Detta är mitt budskap för den nya valperioden till alla partiledare både i regeringen och i opposition.
Paul Betcke SFP-medlem Tavastehus