Att välja rätt spår – "spårvägsupprivarna var äldre herremän med pösmage och pösmagarna vann"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Spårvagn i Åbo. Varning: Texten som följer bygger inte på etablerade ekonomiska fakta eller vedertagna analysmetoder. Jag framför inga välgrundade slutsatser.
Carina Holm framför en intressant iakttagelse i ÅU (25.2.2023). Det verkar som om spårvägsplanerna i Åbo skulle understödas av de yngre stadsfullmäktigemedlemmarna och avvisas av de äldre. Om det faktiskt är så – och hon redovisar för goda indicier – skulle alltså spårvägsplanerna vara en generationsfråga.
De som motsätter sig planerna kan förklara att de gamla och livserfarna nog vet vad det är fråga om. Spårvägen blir ett okristligt dyrt skrytbygge som de framtida generationerna kommer att få betala för. Nyttan blir minimal.
Förespråkarna kan ur samma iakttagelse dra den slutsatsen att den yngre generationen har lättare att inse spårvägens framtida betydelse; de gamla lever kvar i en svunnen tid.
Vare sig motståndarna eller förespråkarna behöver etablerade fakta eller vedertagna analysmetoder för att komma fram till detta. Och att döma av vad jag hittills har läst i ÅU av dessa tyckare så har man inte tidigare heller känt något mera påträngande behov av fakta och analys.
Men finns här ett mönster? Den främste förespråkaren för den första (häst)spårvägen i Åbo var August C:son Armfelt , vid tidpunkten cirka 25 år gammal. Han lyckades övertyga stadsfullmäktige och våren 1890 låg sedan spåren på plats. Trafiken överlevde dock bara i ett par år. Vid sekelskiftet var det dags för ett nytt initiativ och då var det A lbert Stigzelius – 46 år gammal – som var den främste förespråkaren.
Däremellan hade man kommit igång också i Helsingfors. En av de tongivande förespråkarna var Julius Tallberg – vid tidpunkten drygt 30 år gammal. I Helsingfors lägger man i dag ner nya spårvägsskenor i en takt som inte synts sedan 1890-talet.
I Viborg initierades spårvägsdebatten hösten 1901 av Hjalmar Wadenström , 30 år. Debatten ledde till ett spårvägsbolag som skötte trafiken fram till 1957, då stadens sovjetiska ledning tyckte att det inte behövdes längre.
Också i Tammerfors debatterades livligt om en egen spårväg under åren strax efter sekelskiftet. Rollen av den pådrivande kraften togs där av Magnus Lavonius , då något på 30 år gammal. Tammerforsborna tog lång tid på sig och planerna arkiverades först på 1920-talet. Nu, hundra år senare, har man återkommit till spårvägsrälsens eventuellt frälsande förmåga.
När debatten om spårvägens öde i Åbo fördes för femtio år sedan hörde jag till dem som gärna hade sett att man skulle ha fortsatt trafiken och utvecklat den. Mitt minne är att mina motståndare – spårvägsupprivarna – var äldre herremän med pösmage. Pösmagarna vann.
Det ser alltså ut som om Carina Holms hypotes om spårvägsfrågans generationsskillnader får stöd av det historiska materialet; spårvägarna har varit någonting för yngre män. Vad ska vi dra för slutsats av det? För Åbo, alltså. Och för framtiden. Jag återkommer gärna när mera fakta och analys föreligger.
Jan-Erik Wiik
(75 år)