Om sanningen ska fram om järnvägen

Entimmeståget. Jag hade egentligen inte längre tänkt delta i debatten om planerna på den nya järnvägen till Helsingfors. Jag har redan skrivit vad jag har för åsikt i frågan och den nuvarande debatten är inte riktigt inbjudande.

Men på två punkter är ett par korrigeringar på sin plats:

1. Kommunchefernas uppfattning om banans betydelse för utvecklingen av landets bruttonationalprodukt och

2. Den uppenbara feluppfattningen om vad en kostnads/nytto -kvot (CBA) är för någonting.

I en kommentar till Finansministeriets förslag om att sätta stopp för de nu aktuella stora järnvägssatsningarna skriver kommuncheferna i ”Entimmestågets” område att projektet skulle få en positiv effekt på landets BNP med uppskattningsvis 5–6 miljarder euro.

Detta i sin tur bygger på en text av projektbolaget, i vilken det påstås att fastighetsinvesteringarna vid banan kommer att bli 3,8–4,5 miljarder euro.

Detta är, gott folk, bondfångeri.

Också om man skulle komma att bygga nya hus för, låt oss säga, 4 miljarder längs banan kan detta inte räknas som ett tillskott till BNP.

Hus byggs för att människor ska ha någonstans att bo. Efterfrågan på bostadsmarknaden är beroende av befolkningstillväxten och önskan om att bo mera rymligt.

De hus som byggs vid järnvägsstationerna har givetvis en positiv betydelse lokalt, men inte nationellt och i liten grad regionalt.

Balansen mellan investeringarna för de hus som byggdes vid järnvägen och de som av den anledningen inte byggdes någon annanstans är mycket nära noll. Det är effekten på bruttonationalprodukten.

Chefen för projektbolaget har lovat lägga ut beräkningarna på webben, men eftersom detta ännu inte skett så bygger mina kommentarer på tidningsuppgifter.

Samme chef uttalade sig i Helsingin Sanomat på ett sätt som tyder på att han inte förstår vad en samhällsekonomisk analys är för något.

Han erkände att kostnads/nytto -kvoten ligger under 1, men menade att det är helt naturligt, för om kvoten vore 1 eller över skulle projektet lika väl kunna genomföras av ett privat företag. Så är det inte.

Han blandar ihop affärsekonomisk och samhällsekonomisk nytta. Kvoten 1 innebär inte att ett projekt skulle löna sig för en privat finansiär eftersom en stor del av ”nyttorna” inte är sådana som kan inhöstas i form av rena pengar eller som ens tillkommer finansiären själv.

Utgående från Carina Holms funderingar häromdagen (ÅU 11.3.2023) kan man undra hur det är möjligt att ”Entimmeståget” har blivit så centralt i den regionala politiken och hur det är möjligt att akademiskt utbildade, i övrigt förnuftigt tänkande politiker kan kläcka ur sig de mest orimliga argument och uppenbara faktoider.

Merja Murtonen gav sitt svar på den frågan i en insändare för några dagar sedan: ”Banprojekten baserar sig mest på påhittad kunskap. De förs vidare av bolag där tjänstemäns skyldighet att hålla sig till sanningen inte krävs. Om Åbo Entimmeståg har det spridits och sprids falsk information riktigt fräckt.”

Detta går inte att bestrida. Tyvärr. Väluppfostrad som jag är har jag inte själv vågat säga det lika klart. Men ”Entimmeståget” har nog gemensamma drag med tulpansvindeln på 1630-talet i Amsterdam, kaptenen i Köpenick för drygt hundra år sedan och OneCoin-svindeln i våra dagar.

Jan-Erik Wiik