Det brådskar med mera stöd till Ukraina!

Ukraina. Det är inte bara för Ukrainas skull som det militära stödet till landet, hjälpen till hemmafronten och sanktionerna mot Ryssland är livsviktiga. Vi har inget annat val om vi vill bevara Europas säkerhet och vår egen självständighet på sikt. Ryssland måste stoppas och därefter demilitariseras och det enda sättet är med kraftiga militära insatser, vilket allt flera tycks inse. Ryssland mobiliserar snart ytterligare 500 000 man att kastas in på slagfältet.

Därför är det frustrerande att läsa och höra att beslutsfattarna återigen skall diskutera sanktioner och militärt bistånd om någon vecka eller någon månad. Vid löneförhandlingar sitter man nog uppe nätterna igenom och arbetar på söndagarna till och med, men nu verkar det inte vara någon brådska. Långsamheten i krigets början gav Ryssland ett försprång och har orsakat mycket lidande, när västmakterna borde ha slagit till direkt när ryska trupper massivt överskred Ukrainas gräns och ryckte fram mot Kiev – innan någon ens hunnit säga ordet ”kärnvapen”.

Egentligen borde väst ju har reagerat mycket kraftigare redan när Krim invaderades. Man undrar till vilken nytta det satsas på upprustning när vapen sedan inte används där de skulle behövas. En skarpare attityd mot Ryssland långt tidigare hade kanske inte hindrat Putins aggression, men nog finner jag det märkligt att några högersinnade tidningar några år tillbaka stoppade upprop riktade mot Rysslands deltagande i internationella evenemang. Av kommersiella skäl blundade man för vad som hade hänt och vad som var på upptågande. Men det är inget man kan göra något åt numera – bara lära sig av historien.

Motanfall är bästa försvaret heter det, men nu har parlamentarismen, byråkratin och juridiken satt käppar i hjulet. Vid ett brandutbrott skall man handla snabbt och inte låta elden sprida sig, men nu står vi där och ser hur kriget likt en vådeld fortsätter att sprida död och förintelse. Vilken strategi ligger bakom detta?

Jan-Erik Ingvall

Helsingfors