Ryska hotet och Ålands demilitarisering

Säkerhetspolitik. Jag hänvisar till Kim Lunds artikel i ÅU 19.1.2023 ”Det ryska hotet bör tas på allvar”.

Instämmer helt. Vi måste ta på allvar att det är Putin som fattar besluten i Ryssland. Att hans uppfattningar om rätt och fel, sanning och lögn, är fundamentalt olika de västerländska. Att han ”lever på en annan planet”, som saken också uttryckts. Som så många andra i den ryska nomenklaturan, som det verkar.

Jag ställer frågan: Tror någon på allvar att Putin skulle respektera en demilitariseringsöverenskommelse som ingåtts för över 100 år sedan av först Tsarryssland, sedan av Sovjetunionen, alltså inte av hans egen regim, om han hade något att vinna på att strunta i den?

Som jag ser saken är Åland i ryska ögon en mycket lämplig och sannolik kanal om man vill utvidga sin militära sfär västerut. En raketbas i Jomala skulle sätta skräck i Stockholm och sydvästra Finland.

Att inta ett demilitariserat Åland torde för en varelse som Putin framstå som en småsak. Lika troligt är att han skulle tveka rejält om Åland var besatt av den finländska försvarsmakten, i synnerhet nu med Natoförstärkning.

Under Andra världskriget hade Finland militär närvaro på Åland. En god vän till mig föddes där, då hans pappa var officer i kustartilleriet. Sannolikt var det tack vare det finländska kustartilleriets närvaro som Åland besparades en stalinrysk invasion. Vi kan idag alltför väl ana vad en sådan skulle ha betytt i form av terror för ålänningarna.

Till saken hör det som de åländska reservisterna poängterar, nämligen att ett försvar av Åland blir väldigt mycket besvärligare om man ska befria det först. Det skulle kosta väldigt många finlandssvenska liv. Utbildningen i Dragsvik går ju ut på att försvara skärgården.

Finns det en chans att dessa synpunkter skulle beaktas, åtminstone nämnas, av en auktoritet, en vetenskapare? Och finns det rentav en chans till vetenskaplig omprövning? Jag ställer mitt hopp till Åsa Gustafsson .

Magnus Gräsbeck ÅA-alumn, FM