Mångfaldigt levande tvåspråkighet i fokus
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mångsidiga språkkunskaper är en förutsättning för att kunna lyckas i internationell kommunikation och växelverkan. I detta hänseende har Finland sedan införandet av grundskolan tagit långa steg bakåt. Under förra läroverkstider lärde sig varje gymnasist åtminstone tre och en del av dem även fyra främmande språk: finska/svenska, tyska eller ryska, franska och i språklinjen även latin.
Engelskans segertåg började under 1950-talet och i de flesta av landets 309 kommuner är engelskan nu det första valet till A1-språk i grundskolan. Det andra språket är automatiskt obligatorisk finska/svenska. Och där slutar det för det mesta också på andra stadiet. De stora EU-språken tyska, franska, spanska och italienska är numera fullkomligen i marginalen och samma gäller för ryskan.
Orsaken till att skolornas språksortiment blivit ytterst ensidigt beror naturligtvis på språkpolitiska beslut. Språkpolitiska frågor tycks fortvarande vara ointressanta för de stora partierna. Den maktpolitiska mekanismen med vilken vårt nationella språkförråd systematiskt har undertryckts är väl känd såväl inom partierna som i lärarnas yrkesorganisationer. Varför har varken politikerna eller OAJ och SUKOL inte vågat öppna kritisk diskussion i medierna om detta problemfält? En intressant fråga, inte sant!
Då social- och hälsovårdstjänsterna nästa år ska vara på välfärdsområdenas ansvar har kommunerna en bra möjlighet att satsa effektivare på att vidga skolornas språksortiment. En positiv vändning kan nås om kommunerna redan på andra årskurs erbjuder svenska/finska och åtminstone alla stora EU-språk som valfria A1-språk. Om var och en elev sen lär sig sitt valfria språk ända till läropliktens slut höjs det nationella språkförrådet märkligt redan inom 10 år.
De unga väljer säkerligen olika främmande språk och klassen delas då i mindre grupper. Vad som är viktigast är att även smärre kommuner kan erbjuda ett vidare språksortiment. Och detta är möjligt med samma budget som tidigare satsades på ett och samma obligatoriska språk. Vad som återstår för att återuppliva vårt nationella språkförråd är att lagen om grundläggande undervisning måste uppdateras: obligatorisk finska/svenska bör avskaffas och bli valfria.
Institutet för de inhemska språken Kotus krävde redan år 2009 i sitt språkpolitiska program att staten ska utarbeta en omfattande språkpolitisk strategi. Det har inte ännu hänt. Behovet av en omfattande strategi poängteras av att 8 % av landets befolkning talar främmande språk som modersmål och åtminstone 30 av dessa språk har ett ansenligt antal talare. Strategin måste omfatta också lärarutbildning i dessa språk. På detta sätt fås mångfaldigt tvåspråkig befolkning integrerad att nyttja hela samhället i utomlandskontakter.
Vid välfärdsområdesvalet testade partierna också sin möjliga framgång med sikt på riksdagsvalet år 2023. Språkpolitik ska säkert bli ett viktigt valtema. Därför ska alla som syftar till att bli valda börja redan nu öva sig – gärna framför spegeln – att svara trovärdigt på medborgarnas språk- och undervisningspolitiska frågor. Inte bara under valkampanjen men även under varje riksdagsperiod.