Coronan i skolan

Det talas mycket om att eleverna inte mår bra av distansundervisning. Jag håller med. Det som ingen talar om är hur eleverna och skolpersonalen mår i den närundervisning vi nu levt i de senaste två åren. Under två års tid har eleverna inte fått träffa varandra över klass- eller gruppgränser med undantag av en kort period förra hösten. Vi har inte haft en enda gemensam morgonsamling, musik- eller teaterupplevelse tillsammans. Inte en julfest eller vårfest. Inga träffar med väneleverna och inga gemensamma idrottsevenemang. Föräldrarna har inte fått komma in i skolans utrymmen, det har inte hållits ett enda fysiskt föräldramöte eller annat gemensamt evenemang där föräldrarna skulle vara välkomna.

Lärarna och skolgångshandledarna har inte heller fått göra nånting tillsammans utom vid en kort tid förra hösten, också då med strikta begränsningar. Vi får inte dricka kaffe eller äta något tillsammans, vi får inte samlas till fysiska möten, vi får inte umgås. Inte ens på fritiden om det är ordnat av arbetsgivaren.

Eleverna får umgås med varandra på fritiden. De får gå till sina hobbyer över klassgränser, över kommungränser. Det är ju bra. Det har konstaterats att eleverna behöver sina hobbyer. Men alla har inte en hobby på fritiden, en del brukar delta i skolans eller föräldraföreningens klubbar. Efter skolan får vi inte hålla en klubb med elever från två olika årskurser. Det är skillnad på klubb och hobby.

Vi tvättar händerna, håller avstånd, bär munskydd, vaccinerar oss och stannar hemma då vi blir sjuka. Vi tar hand om vår fysiska hälsa. Men vem tar hand om elevernas och skolpersonalens psykiska och sociala hälsa? Är det kanske dags för en konsekvensbedömning av alla restriktioner i skolvärlden? Finns det några som helst bevis eller ens indikationer på att alla de sociala begränsningar vi måste följa har någon som helst inverkan på coronasituationen i skolorna? Jag skulle önska att Social- och hälsovårdsministeriet, institutet för hälsa och välfärd, undervisningsministern, FSL, OAJ och Hem och skola i Finland funderar på dessa frågor.

Jag håller med Mika Salminen i hans insändare i HS den 5.2 : ”Erilaisten rajoitusten kohdalla olisi Salmisen mielestä pitänyt pystyä punnitsemaan etukäteen niiden haittavaikutuksia ja arvioida, ovatko rajoitukset mahdollisten haittojen arvoisia.” Det här gäller också begränsningarna inom närundervisningen.

Det finns också regionala skillnader mellan olika skolor och hur anvisningar tolkas. När/Om det kommer en ny pandemivåg med nya begränsningar önskar jag att den sociala konsekvensbedömningen skulle vara gjord och välmåendet skulle beaktas från flera olika synvinklar. Nu kanske samhället öppnar upp igen. Förhoppningsvis kan också skolorna återgå till en normal skolvardag.

Om några veckor ska vi flytta in i ett nytt skolhus tillsammans med elever och personal från en annan skola och två olika förskolor. Tillsammans ska vi bygga upp en ny skolkultur. Hur vi ska göra det utan att få träffas är för mig en stor gåta.