Språket i vården
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Viktigt är att en patient som behöver framför allt sjukhusvård blir bemött på sitt modersmål, svenska eller finska. Att vara tvungen att förklara sitt mående på ett språk som inte är ens modersmål, kan vara svårt. En yttre fraktur eller annan skada kan en läkare eller annan vårdpersonal se själva, men då det gäller att förklara inremedicinskt illamående eller mental ohälsa, hamnar patienten att förklara mera. Mest kritiskt är det i en akut situation, och patienten har svårt att hitta ord ens på eget språk.
En som jobbat idogt med att vård på fram för allt svenska är Kjell Wennström. Han har framgångsrikt i olika instanser påpekat behovet och rätten att få service och vård på svenska. Han är dessutom väl insatt och påläst i det han ger sig in på. Dessutom har god kunskap inom databranschen. Han har ett gediget engagemang för seniorerna i Åboland. Han behövs då vårdområdets grundläggande ramar byggs upp.
Det är då också viktigt, att de statuter som skapas för vårdområdet görs på båda språken och att verksamhet som gäller invånare på kommunnivå får sin vård och blir bemötta på båda språken. Svenskan får inte glömmas bort. I en mångkulturell stad är det också viktigt att behovet av vård på andra språk hörsammas. Dessa aspekter bör tas med redan i initialskedet.
Trots att såväl läkare som annan sjukhuspersonal har genomgott en auktoriserad utbildning inom sitt område, saknas allt för ofta kunskapen i svenska. Att få redogöra för sitt mående på eget språk är avgörande för rätt diagnos och behandling. Det ger en trygghet för patienten och kan påverka rehabiliteringen. Bristfällig språkkunskap är inte bra i en kommunikation mellan människor, det är också uttryck för bristande respekt.