Quo vadis levande svenska?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Åtminstone inom de tvåspråkiga regionerna har oro uttalats om hur det går med servicen på svenska när välfärdsområdena etablerats. Politikerna är bekymrade, patienterna är bekymrade, den svenskspråkiga hälsovårdspersonalen är bekymrad.
Vad som behövs är ett heltäckande projekt för utredning av det verkliga behovet och det verkliga utbudet. Därefter kan man uppskatta om t.ex. någon slags regional koncentrering av resurserna kunde hjälpa, något som man allvarligt överväger för Åbolands sjukhus som kunde bli regionens tvåspråkiga primärvårdsenhet med breddat serviceurval.
Men räcker det? Så länge medborgarna inte på djupet förstår att det finns en regionalt stor andel av befolkningen som behöver service på svenska blir det knappast någon väsentlig förbättring.
Svenska språket behöver en generell puff i detta vårt fosterland och det viktigaste vore en reform av språkutbildning. Svenska är inte ett lätt språk att lära sig och om det är frivilligt, är det helt klart att få vill lära sig språket.
Lösningarna är inte enkla, men en projektgrupp kunde utreda betydelsen av obligatorisk undervisning i svenska för vissa årskullar och betydelsen av återinförandet av svenska som obligatorisk studentskrivningsämne.
Där är käpparna, morötterna kommer därmed – garanterat lättare att få jobb (åtminstone inom social- och hälsovården) och en större verklig integration bland det finska folket som består av människor med finska som modersmål och av människor med svenska som modersmål.