Alla saknar nyckeln till lådan där facit förvaras
- Korstabeller och korrelationer; regressionsanalys, F-värde, signifikanstest och r-kvadrat, rabblade jag innan studenten hunnit fråga något mer. För jag var ung och oerfaren och mån om att ge ett kompetent intryck.
- Jag kommer inte ihåg hur man öppnar datafilen, sa studenten när jag äntligen tystnat.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ungefär vid samma tid, när datafiler ännu lagrades på små hårda disketter, reste några välkända professorer till Åbo för att hålla projektmöte.
Jag fick vara med för att lyssna och lära.
I förväg övade jag på tillräckligt intelligenta svar på de diskussionsämnen jag föreställde mig att skulle dyka upp på mötet.
- Hur bedömer du den lokala självstyrelsens utveckling under efterkrigstiden?
- Vilka är de största svagheterna i Marchs och Olsens nyinstitutionella teori?
Sådana frågor föreställde jag mig att välkända professorer strör omkring sig stup i kvarten. För jag var ung och oerfaren och mån om att ge ett kompetent intryck.
Projektmötet började.
Första förmiddagen gick åt till en livlig diskussion, inte om den lokala självstyrelsens utveckling under efterkrigstiden, utan om på vilket sätt man skulle ange procentsatser i tabellrubrikerna i den bok som var under arbete.
Procenttecken (%) eller bokstavsförkortning (pct), det var frågan.
Idag lagras datafiler i molntjänster och inte längre på små hårda disketter. Idag vet jag att det jag blev förbluffad över som ny i arbetslivet är det normala, att allt annat är undantag.
Den som inte kommer ihåg hur man öppnar datafilen är inte mottaglig för utläggningar om hur man ska tolka avancerade statistiska analyser.
Kan fritt tillämpas också på situationer där ingen datafil är inblandad.
Oerhört mycket tid och energi, också i kvalificerade yrken, går åt till att fundera på hur man ska ange procentsatser i tabellrubriker, hur mikrofonanläggningen fungerar, när nästa möte ska hållas och var vi ska äta lunch.
Många inser att de själva är osäkra, men föreställer sig att alla andra på något konstigt sätt har läget under kontroll.
Att alla andra går omkring och funderar på avancerade teoretiska frågeställningar, medan man själv oroar sig för om den röda kavajen passar ihop med de blå byxorna.
Att alla andra har tillgång till nyckeln till lådan där facit förvaras, medan man själv måste lappa ihop sin kunskap av otydliga fragment.
Det tar några år att genomskåda att det ofta är folk som är osäkra på sin egen kompetens som sveper in sig i slöjor av kryptiska adjektiv och avancerade samtalsämnen och förefaller veta allt. Som liksom Emil i Lönneberga kliver runt i prostens galoscher sägande ”sålunda” och ”yttermera” med myndigt tonfall.
Det kräver ännu fler år att inse att också de objektivt sett mest erfarna och kompetenta ofta är ganska osäkra på om de räcker till, och att det här i grunden är en mycket positiv egenskap.