Vårdreformens faror måste lyftas fram

I januari hålls de första välfärdsområdesvalen där vi väljer våra representanter till fullmäktige.

Egentliga Finland bildar ett välfärdsområde, gränserna är de samma som landskapets. Kommunerna har för tillfället ansvaret för hälso- och socialvården. Genom den nya social- och hälsovårdsreformen förs ansvaret över till välfärdsområdena.

De politiska grupperingar, som understött reformen, höjer den till skyarna och lovar guld och gröna skogar.

Vår regering har gett ett förslag hur man snabbare kan få vård. Utkastet är på remissrunda.

Förslaget är ambitiöst men väcker många frågor. Det innebär bl.a. att klienten bör, inom primärvården, få tid hos en yrkesutbildad person inom sju dagar från bedömningen av vårdbehovet. I dag gäller tre månader.

Under tjänstetid bör du kunna få omedelbar kontakt till en yrkesperson inom primärvården och få en utvärdering av vårdbehovet redan samma dag. Det här betyder inte nödvändigtvis en utvärdering eller vård av en läkare.

Du kan erbjudas tid hos annan vårdpersonal. Om den lokala hälsocentralen inte kan erbjuda denna tjänst måste vård ordnas hos annan tjänsteleverantör.

Du kan tvingas ta emot hjälp långt borta hemifrån, så länge som den offentliga tjänsten ges inom välfärdsområdets gränser och då bemanningen på den andra orten är bättre.

Om någon hälsocentral har kronisk resursbrist och inte kan fullfölja sina skyldigheter, så är det sannolikt att dess verksamhet dras in.

I och med den nya reformen blir det lättare att göra obekväma politiska beslut, eftersom besluten görs längre bort från din hemkommun.

Majoriteten av oss röstberättigade bor i städerna. Städernas representanter kan genom majoritetsbeslut köra över glesbygdens representanter.

Man planerar att öka användningen av servicesedlar, om välfärdsområdet inte själv kan erbjuda vård.

Med dessa sedlar kan man få vård av privata tjänsteproducenter. Eftersom det troligtvis behöver göras behovsprövning kommer byråkratin att öka då man delar ut dessa sedlar.

Inte heller hjälper det glesbygdens befolkning, då de flesta privata tjänsteleverantörerna finns i tätorterna.

Man planerar att utöka utbudet av digitala tjänster, vilket är kostnadseffektivt, men faktum är att alla klarar inte att använda digitala verktyg, Det behövs en möjlighet till direkt personkontakt.

En nätbaserad tjänst, såsom vård eller evaluering av vård via videokontakt, ökar risken för felbehandling. Det har också varit tal om mobila tjänster, såsom hälsobussar.

En sådan lösning är nödvändigtvis ingen dålig idé men man undrar om bränslet kommer att räcka till för att köra bussen till min lilla avsides belägna hemby, Finby.

Som första mål för social- och hälsovårdsreformen är att ”alla ska få högkvalitativa social- och hälsovårdstjänster på lika villkor och att skillnaderna i välfärd och hälsa ska minska”. Sist på listan över mål är att ”tygla kostnadsökningen”.

Enbart kostnaderna för att förändra social- och hälsovården samt räddningsväsendet beräknas vara över en miljard euro. Det återstår att se om prioriteterna förändras då de ekonomiska realiteterna kommer emot.

Enligt min mening bör man sanningsenligt föra fram de farhågor som gömmer sig i social- och hälsoreformen. Med hopp om att föraktet för politiker inte ökar och att vi inte om fyra år har ännu mindre antal personer som röstar i valet.

Jag har valt att ställa upp som kandidat för SFP. I partiet finns en tradition av åsiktstolerans och partiet stöder minoriteternas sak.

Landsbygdens ärenden är mitt hjärta nära och jag önskar fungera som bromskloss i försöken till centralisering, som ofta försämrar tjänsteutbudet ute i glesbygderna.