In memoriam: Ämbetshuset
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Dalsbruks ämbetshus saga är all. En fläck på Dalsbruks ansikte är bortputsad. Den stela förfallna 70-talslådan i Kimitoöturismens omedelbara centrum tar inte längre upp plats med sina räta vinklar och osmakligt grälla gröna detaljer. Jag borde vara den första att fira.
Ändå kan jag inte låta bli att sakna Ämbetshuset. Dess ände kom sist och slutligen för hastigt. Huset fyllde en roll i bruksbyns stadsbild, och så var det ett historiskt dokument: det markerade Dragsfjärds kommuncentrums flytt till Dalsbruk 1974. Bara det faktum att någon på 70-talet godkände den här byggnadens estetik är någonting man skulle vilja visa för sina barnbarn.
Jag hade privilegiet att bidra till att tömma Ämbetshuset för några somrar sedan. Jag fick en ordentlig inblick i alla dess krokar och insåg att dess styrka låg i dess funktion (som sig bör i en funktionalistisk byggnad). På insidan kändes det rymligt och varierande.
Framför allt insåg jag att byggnadens position var alldeles unik: mot ett fönster tryckte sig kolugnarna, genom ett annat såg man ut över havet, och i ett tredje paraderade strandmagasinen. Ämbetshuset passade in som en pusselbit i Dalsbruks absoluta mittpunkt, någonting jag kanske inte tidigare insett i och med att det var ett smutsigt, skrymmande hus dit jag aldrig hade haft ärende.
Min vistelse i Ämbetshuset fick mig att till slut förstå Dalsbruk, trots att jag redan tidigare hade tjänat många fina pengar på att rita kartor över orten.
Så vart går vi nu? Det jag försöker betona genom min sällsynta insyn är att Ämbetshusets tomt måste användas till ett lämpligt syfte; hela Dalsbruks ande står och faller på platsens framtid.
Den exceptionella positionen kommer bäst till användning i någonting som är öppet för alla och som den ordinarie invånaren regelbundet använder sig av, en plats där man kan uppehålla sig. Kafé, restaurang, bibliotek eller vad som helst där man tillåts känna. Eller bara en behaglig park i brist på annat.
Själsbefriade snabbköp, och sådana där hopplösa underjordiska parkeringar, hör hemma på vilken annan tomt som helst. Ämbetshuset och dess minne förtjänar respekt.