Sveriges problem med effektbalansen förvärras

Kjell Skoglund från Finsk-svenska handelskammare i Stockholm slår ett slag för vindkraften i ÅU den 15 maj under rubriken ”Vindkraft stärker lokalsamhället”. Han berör kort Sveriges regionala problem med obalansen i konsumtion och produktion vid svag vind, men går inte in på problemets allvar.

Orsaken är att subventionerad vindkraft konkurrerat ut kärnkraften så att flera reaktorer i Sydsverige stängts, den senast stängningen var Ringhals 1 i Varberg som stängdes i januari detta år. Den politiska korrektheten tillåter hellre vid svag vind import till Sydsverige av fossil reglerkraft från Polen än planering av ersättande kärnreaktorer! Vattenkraft finns i norra Sverige, men byggandet av nya kraftlinjer har inte avancerat, vilket är tur för Finland som är kroniskt beroende av svensk eleffekt. Nu förvägras många nya företag etablering i Sydsverige då elektrisk effekt inte kan garanteras hela tiden.

Moderaterna Lars Hjälmered och Jessica Rosencrantz riktar i Expressen den 31 december 2020 kritik mot den gröna energipolitiken.

Vindkraften har förvisso utvecklats tekniskt och blivit billigare, men förmår fortfarande inte producera effekt vid alltför svag vind. Elektricitet måste konsumeras i samma ögonblick som den produceras.

På pappret kan problemet lösas med att producera vätgas vid god vind, men vätgasekonomin kräver ofattbart stora satsningar på vätgasfabriker och ny infrastruktur, och givetvis många nya vindkraftsparker. När LKAB i Luleå börjar tillverka stål med vätgas kräver det en tiondedel av Sveriges hela nuvarande elproduktion! Ett enklare alternativ, eldrivna ljusbågsugnar, skulle utnyttja vattenkraften från Norra Sverige och ytterligare minska möjligheten att skicka eleffekt till södra Sverige (och till Finland).

Typiskt för vindkraftsivrare är att poängtera fördelar men att avfärda nackdelar med önsketänkande om framtida teknologi som fortfarande endast finns på pappret. Dessutom borde vätgasteknologin vara ekonomiskt konkurrenskraftig, annars flyttar även resten av den tunga industrin till Kina och Indien.

Skoglund jämför landskapsstörningen för vindkraftverk med kraftledningar, mobilmaster, järnvägsspår och landsvägar. Jämförelsen haltar nog en aning, ett modernt vindkraftverk har en totalhöjd på upp till 200 meter och snurrar, medan en kraftstolpe av största modellen (400 kV) är endast 34 meter hög, stilla, och låter inte som ett landande jetplan.

Dessutom kräver nya vindkraftsparker samtidigt nya kraftledningar, vilket stöter på motstånd i tättbebyggda Tyskland.

Ingen dör väl av att bo nära ett stort vindkraftverk, men jag bor nog hellre någon annanstans.