Tankar om vårdreformen

”Vårdreformen är ett steg in i ett mörkt hål skriver chefredaktör Tom Simola i ÅU:s ledare den 8 maj och fortsätter: - blir vården bättre, var erbjuds den och vad kostar den nya vårdstrukturen?” TS oro är relevant, ur ett Kimitoöns kommunperspektiv delar jag den till 100 procent. Reformen har beretts i 15 år. Många ytterligare år behövs för att bygga upp välfärdsområdet och dess gigantiska förvaltningsapparat så att service levereras i enlighet med reformens uppsatta mål. Fler ska få bättre, tillgängligare, mer jämlik vård och omsorg till en lägre kostnad. Hur blir vården mer jämlik med Helsingfors särlösning och välfärdsområden som på sikt, via egen beskattningsrätt, utvecklar verksamheten enligt sina ekonomiska och politiska förutsättningar? Initialt, uppskattas kostnaderna för Egentliga Finland gemensamma datasystem till 40 miljoner. Över hundra sakkunniga behövs för att gå igenom överföringen av kommunernas 10 000 avtal, till en inte ringa kostnad. Löner ska harmonieras vilket medför tilläggskostnader och risk för professionell flykt till privata aktörer. Inleder välfärdsområden samarbetsförhandlingar eller hur kommer 27 kommuners ledande tjänstemän, omsorgs-, äldreomsorgs-, socialchefer att placeras? Vilka incitament finns för att kommunerna fortsatt ska satsa på friskare invånare och fler som bor hemma längre? Kommer basen att urholkas genom att allt fler väljer privata försäkringar för att få smidig och snabb vård? En fullvärdig social- och hälsovårdscentral behöver enligt uppgift 15–20 000 invånare, Kimitoöns kommun har 6 600 … vad blir kvar hos oss? På kommunnivå funderar många på vad som kommer att hända. Kimitoön har inte några vårdköer, läkarbrist eller skenade kostnader. Det finns en modern HVC-central och ett HVC-sjukhus med 23 platser, en närservicepunkt, fem läkare, sjuksköterskemottagningar, röntgen och labb. Äldre behöver inte köa för en plats inom äldreomsorgen. Hälsovård och omsorg kompletteras med tjänster från mindre privata lokala utförare. Ett sparprogram stävjar kostnadsökningen, personalen jobbar förtjänstfullt med att utveckla arbetet och hittar nya modeller som ser till klientens bästa. Beslutsvägarna är korta och verksamheten anpassad till kommunens särdrag. Utvecklingsbehovet är ändå alltid konstant, ett ödmjukt konstaterande. Ett tätt, smidigt samarbete mellan primär- och specialistvård behövs, likaså ett fördjupat samarbete mellan vård, omsorg och socialvård.

Distansläkartjänster för konsultation och hjälp vid lindrigare åkommor är smarta verktyg som behövs, Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt har redan flera intressanta projekt på gång. ”Vägkarta för distanstjänster” och ”Digikliniken” är projekt som kommer att utveckla vården, öka tillgängligheten och spara resurser på sikt. En gemensam hälso- och socialvårdscentral kring Åbolands sjukhus som med bredare axlar kan erbjuda den tvåspråkiga befolkningen i Åbo och Åboland ett kompetenscentrum där primär-, specialsjukvård och socialvård samlas är både möjligt och eftersträvansvärt. Förverkligandet behöver ett konstruktivt samarbete mellan regionens tvåspråkiga kommuner och sjukvårdsdistriktet, men knappast en tungrodd och kostnadsdrivande välfärdsområdesförvaltning. Många tvivlar, i kommunförbundets undersökning, (3/5 2021) säger 14 procent av kommunerna att de tror att reformens mål kan uppnås rätt väl eller mycket väl. 52 procent tror att varken tillgången på social eller hälsovård kommer att förbättras och 60% anser att kommunerna särdrag beaktas ganska dåligt eller mycket dåligt. Ändå rullar tåget? Frågan är om det ens på något sätt är rationellt att förverkliga reformen. Kommer välfärdsområdet med en stor byråkratisk organisation och politisk klåfingrighet att vara den modell som ger klienterna en bättre vård och omsorg också här ute i Åbolands skärgård? Jag tvivlar allvarligt, men ställs jag inför faktum så är mitt uppdrag som politiker, att göra mitt bästa för att under övergången försvara våra särintressen, som till exempel språk, avstånd och servicenivå. Att bygga upp ett frivilligt och fördjupat samarbete mellan kommunerna och sjukvårdsdistriktet, som man redan gjort i till exempel Österbotten skulle vara en smidigare väg att gå.