Herpetofobi botas på naturligt sätt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ormfobi är en av våra allra vanligaste fobier. För vissa drabbade leder fobin till ett hanterbart obehag, medan andra kan uppleva kraftig rädsla.
I området Hallis/Ravattula, båda vid S:t Karins norra gräns, har man i april påträffat tio till tjugo stycken huggormar (Vipera berus). Många fler än vanligt, som är under tio stycken. Huggormarna har olika sicksackmönster och färgteckning, vilket gör dem mer fascinerade.
Varför det påträffats så många huggormar där förvånar, men jordmånen i Hallis/Ravattula är full av små hål och skrymslen, tack vare att jordmånen bearbetats sedan stenåldern.
Huggormarna kallas i Hallis/Ravattula för ”åkerpojken” (pellonpoika). Där använder invånarna naturliga huggormsbestånden för att bli av med sin ormfobi, herpetofobi: Om man på sin dagsvandring påträffar huggorm, ställer man sig för att se på huggormen, tills man lugnat sitt obehag eller beroende. Det här återupprepas tills man hanterar sin herpetofobi.
Själv har jag botat min ormfobi på det här sättet, då jag själv varit med om en incident. Fortfarande går det ilningar genom kroppen att se huggormar, av detta skäl.
Mest påträffas ”åkerpojkar” längs Gamla Ravattulavägens och Särvävägens dikeskanter, samt naturstigarna. För det mesta ligger huggormarna ihoprullade och vakar över sina revir.
Håller man sig på vägen, håller ormarna sig i dikeskanten. Huggormarna går sällan till attack, men hundar är speciellt intresserade av de rörliga pinnarna, vilket har lett till incidenter.