Elev- och studerandevården i akut kris

Tyvärr nås vi alla dagligen av information om barns och familjers ökade behov av hjälp och stöd eller om barns illamående som kan få katastrofala följder för dem själva eller andra. Dessa händelser, erfarenheter och berättelser har alltför ofta en gemensam nämnare.

Det handlar om den bristfälliga resursering i elev- och studerandevården och det bristande stöd som samhället kan erbjuda barn och familjer i kris. Den nuvarande resursering i skolkurators- och skolpsykologtjänsterna motsvarar nämligen inte närapå den verklighet och de behov som finns.

För tillfället finns en rekommendation om att en skolkurator får ha maximalt 600 elever och en skolpsykolog mellan 600 och 800 elever. Tyvärr är situationen den att dessa rekommendationer inte följs och i verkligheten kan kuratorerna och psykologerna ha klart fler elever än de maxgränser som rekommenderas.

Då det gäller speciellt skolpsykologerna medför de stora elevmängderna en mycket tung arbetsbörda där arbetet går till att lappa tidigare års ogjorda arbeten eller släcka akuta bränder. Allt detta istället för det ytterst viktiga förebyggande arbetet på skolan kring välmående och elevhälsa som de kunde bidra med.

Rent teoretiskt borde det inte vara såhär. Det finns en grundläggande tanke och säkert också en vilja om att alla barn skall få den hjälp den behöver och att ingen skall lämnas ensam eller utanför.

I lagen om elev- och studerandevård §15 står det uttryckligen att ”En studerande ska ges möjlighet till ett personligt samtal med elevhälsans psykolog eller kurator senast den sjunde arbetsdagen vid läroanstalten efter det att den studerande har begärt detta. I brådskande fall ska möjlighet till ett samtal ges samma eller nästa arbetsdag.”

Varför är det då så många barn och ungdomar trots lag och god vilja, ändå faller utanför och inte får den hjälp de behöver och är berättigade till?

I Åbo råder det en mycket olycklig situation kring skolpsykologverksamheten och dess tillgänglighet för eleverna. Eleverna har måhända fått träffa en skolpsykolog inom den utsatta tiden och därmed har lagen följts men det är mycket tveksamt om man uppfyllt lagens mening.

Psykologernas omänskligt höga arbetsbörda, är säkert en delorsak till att skolpsykologer en efter en väljer att sluta eller byta arbetsuppgifter. Föräldrar och barn får alltför ofta budskapet att skolpsykologen byts till någon annan och ”att man strävar efter att hitta en ersättare så fort som möjligt”.

Detta ”så fort som möjligt” har ibland handlat om veckor, ibland om månader. Avbrotten i tillgängligheten av en skolpsykolog medför brustna kundkontakter och ogjorda kartläggningar som vissa elever väntat på i månader, vissa över ett år. Detta är en fullständigt ohållbar situation som måste lösas fort

För det första borde staden genom köptjänster råda bot på de långa utredningsköer som finns.

Skolpsykologer måste kunna arbeta med annat än att beta av en kö utan slut. Psykologerna behöver också tid för otroligt värdefulla förebyggande arbetet kring välmående. För det andra borde man inom staden kraftigt sänka elevgränserna för varje psykolog och kurator.

Psykologerna och kuratorerna måste erbjudas arbetsvillkor de kan arbeta med och då vore 500 elever per psykolog ett mål vi borde sträva efter. Detta betyder nya vakanser och fler nya anställningar.

Inom kommunalt beslutsfattande talar vi ofta om tillväxtinvesteringar och investeringar i välmående. Att nu tydligt och tillräckligt investera i mer resurser för elev- och studerandevården är just en sådan investering som faktiskt på sikt sparar våra pengar, och ökar allas välmående.