Språkkunskapslagen bör ses över

Språkkompetenskraven för personer inom den statliga förvaltningen har lyfts upp i debatten under den senaste tiden. Initiativet är välkommet och det är positivt att justitieminister Anna-Maja Henriksson meddelat att hon kommer att utreda frågan närmare. Problemet är dels den stora skillnaden i språkkompetenskraven för de olika nationalspråken, dels den höga avgiften för att avlägga språkexamen som krävs för en statlig anställning. Språkkunskapskraven för statliga tjänster är lagstadgade. Enligt språkkunskapslagen är behörighetsvillkoret för en statlig anställning som kräver högskoleexamen vid tvåspråkiga myndigheter utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i majoritetens språk och nöjaktiga kunskaper i det andra språket. I praktiken betyder det utmärkta kunskaper i finska och nöjaktiga kunskaper i svenska eftersom utvecklingen har lett till att majoritetsspråket vid tvåspråkiga statliga myndigheter idag är finska. För att visa att man har utmärkta kunskaper i finska (eller svenska) måste man antingen avlägga det stora språkprovet eller ha minst vitsordet E i studentexamen.

På Utbildningsstyrelsens webbplats kan man läsa att avgiften för att avlägga språkexamen i år är 454 euro. Avgiften har stigit kraftigt under de senaste åren, år 2015 var avgiften 330 euro. För en studerande eller nyutexaminerad är avgiften betydande och kan vara ett hinder för många att ta provet, för att inte tala om en omtagning av provet, ifall första försöket misslyckats. Det råder med andra ord inget tvivel om att svensk- och finskspråkiga ställs i en ojämlik situation, trots att svenska och finska är landets officiella språk.

Sett mot faktumet att det idag råder en brist på svensktalande tjänstemän inom statsförvaltningen, kan man fråga sig om kravet på utmärkta kunskaper i finska alltid tjänar sitt syfte. Kunde goda kunskaper i finska i vissa fall räcka till? Det är viktigt att också personer med svenska som modersmål har en möjlighet att göra karriär inom statsförvaltningen. Folktinget föreslår därför att stora språkprovet i finska eller svenska skulle erbjudas högskolestuderanden som en avgiftsfri, frivillig kurs och som en del av kandidat- eller magisterstudierna. Det borde också vara möjligt för en person som avlagt kandidat- eller magisterexamen att inom några år få avlägga språkprovet gratis eller till en kraftigt reducerad avgift. En ung person borde inte heller behöva betala en avgift för en eventuell omtagning. Christina Gestrin Folktingssekreterare