Pässi, Pölkky och Krapu

Senast när man gick med i ”scouten” ersattes föräldragivna namn som Jarl-Olof, Björn och Ralf-Erik vid tilltal av ”Pässi”, ”Pölkky” och ”Krapu”. De här mer eller mindre vackra namnen uppstod av sig själv och många av dem återfinns i den nyutkomna boken om scoutkåren Pojkarna, som i ord och bild levandegör den svenska sjöscoutingen i Åbo från dess begynnelse. Alex Söderholm, Göran Storfors, Bengt-Johan Skrifvars, Peter Björkroth och Kasper Westerlund beskriver årtionde för årtionde hur hemliga småpojksgäng för över hundra år sedan med tiden blev sjöfarare, som först genomströvade Skärgårdshavet och därefter fortsatte över till Roslagen och sedan vidare ner över Östersjön och till och med ut genom Öresund. Den som på 50-talet i praktiken inledde sjöscoutandet var Lasse Lindh, senare mångårig ledare för hela kåren. Med hjälp av några patruller tonåriga pojkar skötte han om utrustandet av de nya Mariehamnssniporna och övervakade upptagningen, vinterförvaringen och vårutrustandet av dem på Wikeströms gård i hörnet av Slottsgatan och Skolgatan. Undan för undan blev båtarna större och kunde under årens lopp ge många ungdomar möjlighet att segla ut på större vatten. Recensionen av boken (ÅU 5.1.) väckte hos mig till liv många minnen från 50- och 60-talet, då båtarna var av trä, seglen av bomull och repen av hampa. På den här ”gamla, goda tiden” gällde det att segla när det blåste, antingen vinden var med eller mot, för det var få båtar som var utrustade med motor. När man på morgonen hissade segel, visste man sällan var man på kvällen skulle ta iland eller kasta ankar. Att lägga sig för ankar var inte så svårt, men att ta sig iland var ibland knepigt och att komma iväg ifall vinden vänt under natten kunde vara riktigt besvärligt. Vi kryssade kors och tvärs i Skärgårdshavet alla somrar och det var alltid lärorika resor. Undertecknad var en gång skeppare på ketchen Mary-Ann, som förde storsegel, mesan, fock och klyvare, när vi vid avfärd från Airisto segelsällskaps paviljong på Lilla Bocken vinkade farväl för att segla över till Grisslehamn. Jag var inte insatt i klyvarens och fockens litet olika uppgifter och vi hissade bara klyvaren längs staget från bogsprötet utan att innanför den också hissa focken, som löpte upp längs förstaget. Följden blev att vi inte kom över stag när vi försökte kryssa ut genom sundet norr om Stora Bocken. Efter tre misslyckade stagvändningar fick vi därför lov att med fart segla in i vassen i en liten vik för att undvika att skada kölen av betong. Sen fick vi, mycket snopna, be motorbåten på ASS komma för att dra loss oss ur leran. På en av bilderna i ÅU ser man Mariehamnssniporna Bris och Brus följa ketchen Mary-Ann som svanungar följer sin mamma, men det var inte alltid vi seglade så tätt intill varandra. I lätt väder var sniporna snabbare än den tunga ketchen och stack ofta iväg hit och dit på egen hand. När de nöjde sig med att ligga i lä för Mary-Ann, fick de mindre vind i sina segel och då kunde alla båtar hålla samma jämna lunk och vid behov utbyta åsikter om kurser och destination. På bilden sitter ”Gösse” Storfors vid rodret på Bris, och jag minns att han under den resan råkade ut för en rättegång som följd av att han vägrade tvätta potatis trots att det var hans tur. Det pågick nämligen ett spännande idrottsreferat i radion och han hade krupit längst in i fören med sin lilla batteriradio och envist försvarat sig mot alla försök att dra ut honom. Det här ansågs allmänt som ett allvarligt brott och som följd av att han inte ens med hjälp av försvarsadvokat lyckades få förståelse för sitt handlande, kastades han på kvällen i sjön med kläderna på. Det var ett straff som annars förbehölls dem, som ertappats för tobaksrökning. Varma gratulationer till bokens redaktionskommitté, som gjort ett stort och lyckat arbete vid sammanställandet av berättelsen om den seglande scoutkåren Pojkarna, en traditionsrik och livskraftig svensk förening i Åbo.