Staden och staten

Kolleger och studenter vet vid det här laget att jag blir galen när folk handskas slarvigt med skillnaden mellan ”staden” och ”staten”.

”Du menar att vi inte skulle veta skillnaden på Åbo och Finland?”, säger studenterna misstroget när jag i förebyggande syfte påpekar att det driver mig till vansinne, men ändå har jag läst otaliga examinationsuppgifter och tentamenssvar där det stått ”statsfullmäktige” och ”stadsminister” eller till och med ”Sveriges statsdirektör Stefan Löfvén”.

Vi rör oss i skärningspunkten mellan språklig osäkerhet, svajande sakkunskap och rent slarv. Ord låter som ”statts-”, eller i vissa delar av kustregionen till och med ”stass-”, oberoende av om det står ett ”d” eller ett ”t” i texten. Det handlar bara om en bokstav, men det är ett fel den som är eller ska bli expert på förvaltning inte har råd att göra utan att framstå som totalt okunnig.

Av den begynnande debatten inför kommunalvalet i april kan man för all del ibland få intrycket att finländarna ska gå till val för att välja ”statsfullmäktige”, inte stads- och kommunfullmäktige.

När Sannfinländarna i veckan presenterade sitt valprogram konstaterade partiordföranden Jussi Halla-aho att kommunalvalet handlar om att fälla regeringen. Medier som Ilta-Sanomat och Maaseudun Tulevaisuus har varit tidigt ute med debatter mellan de största partiernas partiledare.

Diskussionerna har kommit att kretsa kring frågor som är viktiga, men inte avgörs på lokal nivå: regeringens coronapolitik, EU:s återhämtningsfond, vårdreformen och presidentskiftet i USA.

Många kommentatorer, bl.a. Dan Lolax i Kommuntorget (10.1.2021) och Kenneth Myntti i ÖT (18.1.2021) har påpekat att journalister och andra som ordnar valdebatter har ett ansvar för att rikta in diskussionen på sådana frågor som landets 293 kommunfullmäktigeförsamlingar har något inflytande över, till exempel utbildning, kultur och stadsplanering.

Men dilemmat är strukturellt och handlar i lika utsträckning om vem som debatterar som om vad man debatterar.

Så länge en debatt inte räknas som en debatt om det inte är partiledarna som deltar kommer vi att stå inför problemet att diskussionen lätt glider över till nationella frågor och perspektiv. Det medium som lyckats attrahera en partiledare till sin panel kommer inte att kunna hålla sig från att ställa frågor också om andra dagsaktuella frågor.

Och trots att kommunalvalet är 293 separata lokala val kan en debatt som riktar sig till en nationell publik inte gräva ner sig i enskilda kommuners problem. En regelrätt kommunalvalsdebatt sker lokalt, mellan personer som kandiderar i valet till den aktuella kommunens fullmäktige. Tyvärr är det bara ibland intressant för en bredare publik.

Ska vi minska fixeringen vid rikspolitik i den offentliga debatten inför kommunalvalet i Finland måste vi ställa frågan om det nödvändigtvis alltid är partiledarna som ska delta i debatterna.

Därmed inte sagt att nationella perspektiv är irrelevanta i diskussioner inför kommunalvalet. Tvärtom: de är viktiga också för de lokala väljarna.

Partierna, representerade av partiledarna, har en viktig uppgift att förmedla signaler mellan olika nivåer i vårt politiska system. Hur ser partierna på kommunernas framtid? Ska kommunal service finansieras med avgifter? Hur ska fullmäktigeledamöterna agera om kommunens pengar tar slut? Finns det frågor där fullmäktigeledamöter från parti X förväntas tänka någorlunda lika, oberoende av kommun? Sådana frågor skulle jag gärna vilja höra svar på i nästa partiledardebatt. För staden och staten hänger ihop.

En regelrätt kommunalvalsdebatt sker lokalt, mellan personer som kandiderar i valet till den aktuella kommunens fullmäktige. Tyvärr är det bara ibland intressant för en bredare publik.