Skärgårdens inflyttning kräver snabba åtgärder!

Efter att vi i skärgårdens områdesnämnder (enligt fullmäktiges beslut) lämnade in vårt förslag till skärgårdsstrategi för Pargas stad i juni 2019 har mycket förändrats, men för skärgårdens del i många avseenden till det bättre. Så många har kanske aldrig hittat till skärgården som i våras och somras och många vill komma tillbaka. För att turisterna ska få den service de önskar behövs flera kunniga åretombosatta i skärgården.

Under coronaepidemin i våras flyttade otaliga mänskor ut till sina stugor, oftast till sådana som har god standard. Nu i höst fortsätter fenomenet. När jag med min båt åker omkring här i norra Nagu i skymningen i slutet av oktober en vardagkväll, ser jag många tända lampor i hus längs stränderna, betydligt flera än tidigare. Detta betyder att det finns folk där som flyr pandemin, jobbar på distans, är kanske lyckligare än någonsin, trots den hemska krisen som fördunklar allas vardag, i hela världen.

Jag har intervjuat många av dessa så kallade coronaflyktingar. Alla har varit jättenöjda (utom om nätet fungerat dåligt, inte abbornätet alltså) och många drömmer om att kunna bo i skärgården på heltid. Men att börja med att kontakta byggnadstillsynen tycks vara ett svårt steg att ta, de behöver någon som hjälper med planeringen och att beakta vardagens möjliga fallgropar. Det är helt annorlunda att bo i skärgården bakom färjor, kanske många, eller förbindelsebåtar, än att bo på Malmen i Pargas.

Vad har staden gjort eller kunde göra för att förverkliga deras dröm? I denna verkligt svåra ekonomiska situation (och med sjunkande befolkningssiffror), som staden befinner sig i, ser jag ingen annan realistisk framkomlig väg att inom ett par år vända den negativa trenden än att verkligen anställa en person på minst halvtid. Hen skulle just nu nästan helt koncentrera sig på inflyttningen till skärgården, och lönen skulle snabbt betalas tillbaka i och med att staden skulle få nya skattebetalare. God hjälp kommer hen att få av skärgårdsborna, bl.a. av de inflyttningslotsar som redan finns, och av alla aktiva föreningar mm. De flesta potentiella inflyttare har redan ett hus att bo i, samt en känslomässig relation till skärgården, sociala kontakter, och en möjlighet att sköta sitt arbete på distans. Varför skulle inte staden ta chansen att få inflyttare då den serveras på silverbricka?

Vi är verkligen besvikna över att ovan nämnda förslag till skärgårdsstrategi inte dess mera har noterats, och än mindre behandlats i styrelsen och i fullmäktige. Dess viktigaste åtgärdsförslag var att anställa en skärgårdsutvecklare, som just i dessa tider skulle gagna hela staden, särskilt om tiden används uttryckligen till att få nya invånare. Nagunämndens ordförande Olle Elenius vände sig för några dagar sen till stadsstyrelsen med ett förslag om att ta in lönesumman för en skärgårdsutvecklare på deltid i nästa års budget. Jag stöder förstås detta förslag till 100 procent, och många med oss. Pargas stad har en skyldighet att hålla skärgården levande, också för att staden får närmare 6 miljoner euro i skärgårdsstöd från staten.

Kimitoön har en egen skärgårdsstrategi och nya nationella skärgårdsprogrammet, som bl.a. ordf. Sandra Bergqvist och jag som medlem, jobbat mycket med i Skärgårdsdelegationen (SANK), tar upp just det som också vår skärgård nu och under de närmaste åren behöver. Och Pargas stad skall förstås också förverkliga programmet, i främsta ledet.

Varför har Pargas stad, Finlands främsta skärgårdsstad, fortfarande ingen godkänd skärgårdsstrategi? Frågan har ställts flera gånger och nu om någonsin skulle den behövas.