Vi talar som det skrivs, sa Nagubon

En Korpobo, som besökte Nagu, frågade varför de talade så konstigt där. ”Int talar vi någå konstit”, fick han till svar. ”Vi talar som de skrivs!”. När han kom tillbaka till Korpo, förundrade han sig högljutt över Naguborna. ”E de int underlit? Där i Nagu lär di sej läsa, innan di börjar tala”.

Ännu konstigare är det med många finskspråkiga, för de kommer inte ens så långt som Naguborna. De tragglar svenska i skolan, år ut och år in, utan att lära sig säga till exempel ”Rum 5”, när man på Åbo stads hälsocentral frågar var man hittar den sköterska eller läkare man har tid till. Det beror sällan på ovilja att hjälpa, utan framför allt på att de aldrig har lärt sig att försöka uttrycka sig på svenska.

Ifall de i skolan inte har fastnat i osäkerhet inför frågan om det heter en eller ett bord, blir de i varje fall förskräckta när de möter de oregelbundna verben. En del lyckas nog ta sig över dem och flera andra hinder, men många ger upp, för man klarar ju sig bra utan att kunna svenska i Finland.

Åbo stad bemödar sig aktivt om att upprätthålla stadens service både på finska och svenska och lyckas i allmänhet bra när det gäller skriftlig information och skyltning. Däremot brister det rätt ofta i färdigheten att ge den svenskspråkiga befolkningen muntlig rådgivning i olika ärenden.

Inför sin mammaledighet har undervisningsminister Li Andersson säkert mycket att tänka på innan hon överlåter sin portfölj åt sin vikarie. Men under sin ”ledighet” hoppas jag att hon får möjlighet att fundera på hur undervisningen i svenska i finska skolor kunde göras mindre beroende av grammatiska regler, så att man kan satsa mera på lekfulla övningar i muntlig kommunikation.

Gustav Wickström