Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är bland det finaste vi har, och den skall vi värna om – men med frihet följer ansvar.

Yttrandefrihet är inte att få vräka ur sig vad som helst, att rättfärdiga hån och förnedring. Att göra andra till åtlöje och sedan hävda rätten att säga sanningen. Det finns andra, civiliserade sätt att säga sin åsikt på. Någon säger att vi inte skall bli kränkta för varje liten sak, men vem avgör? Den kränkta eller den som kränker? Skall vi svälja allt? Det finns en balansgång, men om man står inför en osäker situation – kan jag säga eller skriva det här – är det kanske bäst att låta bli, eller omformulera sig. Jag vill tro att de flesta har en känsla för vad som passar sig.

Är det okej att skratta åt fördomar? I viss mån kanske, men det finns en gräns då det roliga blir elakt. Vissa använder fördomar som argument. Utan att någonsin ha haft någon kontakt med representanter för den grupp de spottar på. För ”sanningen skall fram”. MIN sanning! (Eller är det en åsikt?)

I den digitala världen kan alla skriva, kommentera och tycka. Det är bra. Samtidigt växer och frodas allehanda övertramp och angrepp. Och då sanningssägare som värnar om yttrandefriheten stöter på patrull, då någon säger ifrån, anklagas motståndarna för att bedriva censur. Ger man sig in i debatten måste man vara beredd på motstånd. Att påpeka att ”det där är inte okej” är inte att censurera.

Ursäkter, att säga ”jag hade fel” eller ”jag gick för långt” – det ser jag sällan i debatter på Facebook. Allt motståndaren säger och står för är per definition illa. Man ligger i sina skyttegravar, läget är låst, attackerna blir värre och värre. Till slut återstår personliga påhopp, förlöjligande, förvrängande av fakta och utnyttjande av fördomar. Det jag ser på Facebook är ibland lågt, riktigt bottenskrap.

Respekt. Förlåt. Sunt förnuft. Att förstå att motståndaren också är människa. Det skall vara en självklar del av yttrandefriheten.

Petter Björck

Kimito