Våld mot kvinnor i jämställdhetens mönsterland

Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

EU:s Byrå för grundläggande rättigheter har i sina enkätundersökningar konstaterat att Finland är det land i Europa där det finns mer diskriminering på grund av etnicitet än i något annat land. I våld mot kvinnor ligger Finland också nära toppen. Dessa resultat borde vara en chock i ett land som annars brukar vara på toppen i jämställdhet världen runt.

Vi borde nödvändigtvis se över hela vår lagstiftning och praktiker med sikte på vad som kunde förbättras. I Sverige gjorde man en sådan översikt i mitten på 1990-talet och ändrade flera paragrafer som följd. Så kallad kvinnofridsbrott, alltså möjligheten att betrakta upprepat våld i nära relation som en straffskärpande faktor, blev symbol för projektet. Sedan 2011 kräver Europarådets konvention mot våld mot kvinnor detta men Finland har inte ändat lagen än.

En viktig fråga, som gäller också sexbrott mot de unga, är kan polisen agera mot hot, förföljelser och trakasserier på nätet. Det finns strafflag mot sådant beteende men som regel krävs att offret gör en anmälan för att polisen ska undersöka och åklagaren väcka åtal. Detta är paradoxalt, om hotet är tillräckligt allvarligt, hur kan vi anta att offret vågar anmäla? Polisen borde ha tillräckligt bra färdigheter att stänga konton i social media som genererar hotelser och andra brottsliga meddelanden.

Dessa är bara två exempel på att det finns skäl att se över om lagstiftningen ger tillräckligt skydd mot våld och trakasserier. Det är lika viktigt att alla som jobbar med ungdomar och inom straffrättssystemet är utbildade så att de förstår väldets och utnyttjandets processer. Också konventionen mot våld mot kvinnor innebär en skyldighet att utbilda myndigheter om våld och jämställdhet. Det är viktigt att implementera konventionen noga, för att upprätthålla vår ställning som ett av de mest jämställda länderna.

Johanna Niemi

Minna Canth Akademiprofessor

Författaren var medlem i Vetenskapligt råd för EU:s Byrå for grundläggande rättigheter 2013–18

Publicerad: