Gudungar och andra sjöfåglar

Då jag läst den senaste tidens debattinlägg i Åbo Underrättelser om vårjakten har jag reflekterat över mina egna erfarenheter från förr jämfört med sådant jag varit med om senare. Vissa minnesbilder av till exempel upplevelser med min pappa när jag var liten, eller med min familj eller mina vänner när jag blev äldre kommer jag alltid ihåg.

Jag går inte in på dem här, de må finnas i mitt hjärta.

Men vad ser jag nu i mogen ålder när jag rör mig i min fädernebygd? Jag tar fiskebåten ut till en samfälld holme på skoj tidigt på våren. Aj jaha, här ligger en plastpåse i strandsköljet. Lite längre upp hittar jag några tomma ölburkar. Jag fortsätter och i en buske ligger en rostig grill och en söndrig stövel. Ännu längre in, mitt på holmen, har en martall svartnat och barken lossnat på grund av öppen eld som någon anlagt intill trädstammen.

Senare på våren kommer jag till samma holme och gör nya naturiakttagelser. Eller borde jag kalla dem Natura iakttagelser? Flera ådbon har förstörts av kråkor som hackat hål i äggen. Nåja, ungarna slapp ju bli uppätna av trutar och fredade örnar i alla fall.

Jag undrar om vi sist och slutligen har vunnit så mycket på att totalförbjuda vårjakten. Vore det inte möjligt att tillåta en kvoterad jakt med konstruktiva tilläggsvillkor? Till exempel så att jaktföreningarna skulle åläggas att på samfällda holmar upprätthålla skyddstak för ådor samt fågelstobbar för skrakar och knipor, vid behov också minkfällor.

Detta kunde kanske ske i samarbete med fiskeövervakningen på dessa områden. Vem är beredd, har råd och utrustning – oberoende av inställningen till vårjakten – att på egen bekostnad köra tiotals sjömil ut till samfällda holmar för att städa efter miljöförstörare – årligen?

Det är väl en vacker och åtminstone till en del orörd skärgård vi vill ge över till följande generationer och inte nerskräpade holmar med utsatta och till och med utrotningshotade sjöfåglar?

Ralf Östermark

Professor i redovisning och optimeringssystem