Den ordlösa gemenskapen i sången
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Augustivinden fläktar då församlingen sitter samlad (med ansiktsskydd) till högmässa på Aurelias innergård.
För mig är det den första gudstjänsten på länge, som inte sker på distans. Innan gudstjänsten började sökte blickar andra blickar ovanför kanterna på ansiktsskyddet och jag kände, även om jag inte såg, igenkännande leenden.
Då jag stämmer in i den inledande psalmen känner jag en våg av tacksamhet över att få dela gemenskapen och få känna mig trygg i samvaron med andra.
Sången och musiken har som tur aldrig helt tystnat, då gudstjänsterna flyttat till nätet. Men den här känslan av att få sjunga tillsammans är något som bara kan upplevas då församlingen är fysiskt samlad.
Då vi har stillat oss för att hedra de avlidna sluter jag ögonen och lyssnar då kantorn sjunger: ”Med lust och glädje tänker jag på den sommartid, då Gud de sina skänker en evig ro och frid.” Melodin i psalm 567 är den samma som i Den blomstertid.
Medan kantorerna Christian Juslin och Marjo Danielsson framför musiken så fint går mina tankar till sången och hur viktig sången är som ett sätt att få vara tillsammans och som ett sätt att få känna att man finns till.
Långt innan ett spädbarn lär sig tala kommunicerar det med omvärlden genom rösten: Först genom gråten, så småningom också genom jollret och skrattet.
Vi känner igen våra vänners sinnesstämningar på rösten och kan på basen av rösten avgöra om vi kommer att få höra glada eller ledsna nyheter. Då någon sjunger kan vi leva oss in i känslorna genom rösten, melodin och rytmen, även om vi inte skulle förstå ett ord av själva språket.
Betydelsen av sång går långt över det vardagliga och alldagliga. Som sånglärare vet jag att vi använder inte bara stämbanden, utan ansiktet, munnen, svalget, struphuvudet, lungorna, andningsmuskulaturen, de posturala musklerna… – ja, egentligen hela kroppen, då vi sjunger.
Som sångare vet jag hur mångsidigt och djupt sjungandet engagerar hela mitt väsen, inte bara kroppen, utan också känslorna och tankarna.
Men ändå finns det alltid något ogripbart i sången, något som överskrider det som kan förstås eller uttryckas i ord.
Pandemin har på olika sätt visat för mig hur viktig och nödvändig sången är, inte bara för mig som sångare, utan som församlingsmedlem. Det finns en ordlös gemenskap i sången. I sången kan människor mötas, andas tillsammans, falla in i samma puls.
Medan samhället så småningom går mot det nya normala ber jag i det stilla: Vad som än händer, må vi få samlas till att sjunga tillsammans och om inte, så låt minnet av den här stunden bära oss också över avståndet.