Utbildningssektorn behöver sina hjälpande händer och klappande hjärtan

Det talas mycket om bristande resurser i utbildningen och vallöften ges.

Det behövs flera lärare och flera psykologer/psykoterapeuter och flera forskare ifall vi vill bevara landets bildningsnivå och konkurrensförmåga.

Jag håller fullständigt med om detta.

Tack och lov har man åtminstone inte konkurrensutsatt alla dessa funktioner ännu.

Däremot konkurrensutsätts skolmaten och städningen allt oftare.

Skolornas ”egna” städare och kockar försvinner och ersätts av, för elever och studerande obekanta specialister (som helst ska göra sitt jobb utan att se åt sidan).

Varje gång försvinner två seende ögon och två hjälpande händer men kanske framför allt ett klappande hjärta.

Jag glömmer aldrig Raija, som länge städade i Novia.

Hon rörde sig varje dag bland studerande och personal.

Hon såg saker som ingen annan såg.

Någon var länge ledsen, någon betedde sig annorlunda än förr, någon verkade ha stora problem.

Med sin glada uppsyn men försynta sätt spred hon glädje och tröst.

Var det någon som hade det riktigt svårt så var hon sannolikt den första som märkte det, stannade upp och växlade ett ord eller två medan hon städade och informerade vid behov vidare.

Hon till och med märkte när skolans blommor mådde dåligt!

För mig som ledare och för alla medarbetare var Raija ”vår husfru” – för de studerande tror jag hon var oersättlig.

Vi konkurrensutsätter nu utan att se till helheten men ”det vi vinner på gungorna förlorar vi på karusellen”.

Jag skulle gärna ta del av forskning som jämför hälsotillståndet och totalkostnaderna i utbildningsenheter med egna städare/kockar med enheter som konkurrensutsatt denna del.

Riksdagskandidater och beslutsfattare i våra kommuner – tänk efter i stort som i smått vartåt ni vill styra detta land!

Eivor Huldén