"Trots att jag alltid tyckt om att dansa har jag aldrig tidigare vågat gå på danskurs"

Jag bestämde mig för att starta en ny hobby och anmälde mig till danskurs.

Redan på kort tid har kursen erbjudit många nya erfarenheter och givande insikter.

En dag i veckan tar jag mig till Arbishuset uppe på Kaskisbacken. Där samlas vår grupp och vi lär oss enkla steg och serier.

Trots att jag alltid tyckt om att dansa har jag aldrig tidigare vågat gå på danskurs.

Som barn deltog jag i en balettlektion.

Jag hade tjatat på min mamma att jag ville börja dansa balett. Jag var kanske sex år gammal och min mamma skaffade en begagnad tutu som jag tumlade runt i hemma.

På balettlektionen skulle jag stå vid dansstången och lära mig disciplinera kroppen. Jag tyckte inte om den stränga stämningen och slutade tvärt, men den ljusröda tutun blev kvar. Den dansade jag i hemma nästan dagligen.

I barndomen hittade vi på koreografier med vänner, ofta till Dirty Dancing-filmens soundtrack. Jag älskade att få dansa fritt, men steget att gå på lektioner var för stort.

Jag har många gånger efteråt frågat mig varför. Hade balettlektionen faktiskt lämnat så negativa spår? Eller var orsaken min föreställning att jag var klumpig eller min fixering vid att min kropp var större än en normativ dansarkropp? (Detta skedde i slutet av 1980-talet, långt innan kroppspositiva rörelsen.)

Eller var det perfektionistens rädsla för att misslyckas? Ända sedan barndomen har jag haft en tendens att vid stressande situationer låsa mig helt.

Kanske var jag rädd för att min kropp skulle svika mig, just då jag behövde den mest?

I backspegeln kan jag se att dansen och den fria rörelsen ändå följt mig genom mitt liv. För mig har varje sång en ”inre koreografi”.

Det handlar om nödvändiga, men finstilta rörelsemönster som jag upptäcker under övningsprocessen.

Olika psykofysiska metoder har gett mig verktyg till att sjunga och undervisa i sång. Alexander-tekniken lärde mig att gestalta kroppen och komma låsningarna på spåren.

Genom övningar i autentisk rörelse lärde jag mig medvetna sätt att låta kroppen få röra sig fritt.

Osteopaten och sångaren Ashley Stafford lärde mig hur jag kunde få både styrka och elasticitet i sången genom fysiska övningar.

Trots att jag alltså dagligen arbetar med kroppen och med rörelse har det tagit mig nästan fyrtio år att förverkliga drömmen om att gå danskurs.

Men det fina är att nu när jag tagit steget, känns det som en rolig lek. Jag kan ta det förlägna, låsta barnet i mig i hand och tillsammans tar vi ibland modiga, ibland försiktiga steg.

I stället för krav och bannor ger jag mig tid att lära mig. Jag vet att misslyckanden och felsteg är nödvändiga i varje fysisk process. Trots att jag kanske aldrig kan dansa som Leroy i tv-serien Fame kan jag njuta av nya rörelsemönster och ny styrka i kroppen.

När min gamla handbollsskada i ena knäet ger sig till känna pressar jag mig inte, utan i stället börjar jag i lugn och ro göra övningar hemma för att stärka musklerna.

Jag talar med vänner och vi delar övningar och gymprogram. När jag märker att jag har svårt att koordinera händer och fötter lugnar jag mig och söker kroppens centrum och mittlinje.

Viktigast av allt är stämningen på vår danskurs. Vi är alla där för att lära oss och upptäcka något nytt.

Vi skrattar tillsammans och uppmuntrar och respekterar varandra. Vi får lära oss i egen takt och läraren skapar en stödande stämning.

Det sköna är att jag nu kan se trådarna – hur möten med olika lärare gett mig stöd på vägen, hur mitt eget pedagogiska arbete gett mig verktyg att hjälpa mig själv i min inlärningsprocess.

Och jag inser hur viktigt det har varit att få dansa med vänner i barndomen och hur fint det är nu få dela rörelsens glädje med andra vuxna i en trygg miljö.

Läs fler kolumner av Marika Kivinen här