Hur känslor kan användas som guide i forskningsprocessen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vissa stunder i forskningsprocessen kan vara emotionellt laddade. De senaste månaderna har jag systematiskt gått igenom vad som skrevs i tidningar och tidskrifter om den amerikanska alten Marian Andersons konserter i Finland åren 1930 till 1934.
Tillsammans med pianisten Kosti Vehanen gav hon ett tjugotal konserter omkring i landet.
Inför den första konsertturnén marknadsfördes Anderson i pressen som den svarta alten, eller den svarta sångerskan. (Tidningarna på trettiotalet använde n-ordet, men själv använder jag det bara då det är nödvändigt för historisk exakthet.)
Inför hennes första konsert i Finland i Helsingfors universitets solennitetssal den 24. november 1930, ställde journalister frågor som: “Är ni halvblod?” (HBL) Uusi Suomi beskriver Anderson som svart, men ”utan ett enda spår av degeneration”.
Pressens sätt att skriva om Andersons person och sångarskap ger en viktig inblick i vilka typer av rastänkande som cirkulerade i allmänheten under första hälften av 1930-talet.
En kväll valde jag att sätta pressmaterialet åt sidan. Jag gjorde en spellista med de afrikanskamerikanska spiritualer Anderson sjöng, i den ordning som hon framförde dem i sina konserter.
Jag tog fram noterna till sångerna och spred dem längs golvet. Från högtalaren hörde jag Anderson med bestämd röst sjunga: “When Israel was in Egypt Land/ Let my people go./ Oppressed so hard they could not stand/ Let my people go.” Mina tårar började rinna.
Texten i ”Go down, Moses” knyter de svarta amerikanska slavarna symboliskt till Exodus i Gamla Testamentet, men också mer allmänt till berättelser om förtryck och frigörelse.
Valet av just den sången känns som en replik i Andersons egen tid. Spiritualerna blev efter slaveriets avskaffande i USA viktiga inom den afroamerikanska rörelsen för jämlikhet.
Även de andra spirituals Anderson sjöng den kvällen – I don’t feel no-ways tired, Wade in the water och Oh, wasn’t that a wide river – har ett symboliskt viktigt budskap.
Det finns ju flera olika sätt att göra forskning, men själv hämtar jag inspiration från den feministiska vetenskapsteoretikern Donna Haraways tänkande kring situerad kunskap. Haraway menar att forskaren inte står utanför eller ovanför sin forskning.
Istället för att utföra ”gudstrick”, d.v.s. istället för att försöka upprätthålla illusionen om en allvetande, fullständigt objektiv forskarblick, uppmanar Haraway forskaren att begrunda från vilken kroppsliga och vetenskapliga positioner ”man” skapar kunskap.
Det är ju uppenbart att mitt eget sångarskap gör mig känslig för betydelsen av sång. Jag tänker att den bakgrunden kanske ger mig en möjlighet att lägga märke till sådant som kan gå andra förbi.
Mina tårar den kvällen, tror jag, handlade om att jag ett ögonblick fick en känsla för vad Anderson kunde göra genom sin sång.
”Go down, Moses” är inte en sentimental sång, som återskapar Onkel Tom-myten, alltså bilden av en ädelt lidande slav, utan sången upprepar bestämt frasen ”låt mitt folk gå”. Jag ser framförandet av just den sången som en form av motstånd.
Antagligen var Anderson väl medveten om att en stor del av publiken var på plats den måndagkvällen i november 1930 främst av nyfikenhet – för att se den svarta sångerskan sjunga.
Men liksom så många andra både före och efter henne som strävat till att utmana stereotypier och tala tillbaka till makten använde hon utrymmet på ett kreativt sätt för att sprida kunskap om den afroamerikanska musiktraditionen och för att ifrågasätta normer.
Marika Kivinen, sångare och doktorand i historia vid Åbo Akademi