Riikka Purra och den sannfinländska propagandan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå.”
Så skrev den tyska språkvetaren Victor Klemperer i LTI: Tredje rikets språk år 1947. Han föddes i en judisk familj, men omvände sig till protestantismen. Detta hindrade inte nazisterna från att klassificera honom som judisk. Han och hans fru tvångsförflyttades till ett ”Judenhaus” 1940, men undgick deportering till koncentrationsläger tack vare hustruns status som ”arier”.
Under 1930-talet och krigsåren skrev Klemperer dagbok och observerade språket som var en avgörande del av nazisternas makt och styre. Han visar att fysiskt våld mot folkgrupper föregås av förändringar i språket och därmed i tänkandet.
I juli blev det klart att Riikka Purra under pseudonymen ”riikka” år 2008 skrivit rasistiska inlägg. Enligt professor Matti Tolvanen (IL 12.7) skulle vissa av dem idag kanske fylla kriterierna för hets mot folkgrupp. Inläggen, som legat framme 2008–2019, synliggör att Jussi Halla-ahos Scripta och dess gästbok har varit alldeles avgörande för vår politiska historia och för den sannfinländska propagandans framväxt.
Redaktörerna Charlotta Brylla och Otto Fischer skriver i förordet till LTI att nazisternas propaganda ”må ha varit dum, rå och onyanserad”, men ”poängen med den var snarast att kvantiteten själv är en kvalitet”.
Effektiv propaganda är inte vältalig och består inte nödvändigtvis ens av logiskt sammanhängande tankar. Makten finns i upprepningen. Samhällsopinionen påverkas nästan obemärkt ett n-ord, en ”säck”, ”islamist”, ”pikkus-” (glåpord för somaliskt barn), ”apa”, ”ihmissaasta” (mänskligt avskum) och ”vieraslaji” (främmande art) i taget.
Det finns en systematik i den sannfinländska propagandan. År 2006 och 2007 skrev Halla-aho flera texter i Scripta där han propagerade för ett surt (”nuiva”) förhållningssätt till islam och muslimer. Redan här förekommer ordet ”säckar”. Hanna Waselius (Suomen Kuvalehti 27.7) visar att ”riikka” följande år använde samma ord då hon skrev att allt fler kvinnor övertygas av den invandrarfientliga ideologin om man fokuserar på kvinnors ställning. Kvinnors ställning ingår i det ”sura valmanifestet” från 2010 och i sannfinländarnas invandringsprogram 2019 och 2023.
Det är mot denna bakgrund som vi kan läsa Purras bloggtext från 2019, där hon använder ordet ”säckar” för muslimska kvinnor. Retoriken syftar till att skapa en analogi mellan islam och kvinnoförtryck, men detta sker genom ett reduktivt språk och ett rasistiskt kvinnohat.
Våld är närvarande i många av Halla-ahos och Purras skriverier. Glåporden och de språkliga bilderna är ofta våldsamma och avhumaniserande. Detta sänker tröskeln för våld och möjliggör olika kränkningar av människors kroppsliga och själsliga integritet. Avhumanisering gör det lättare att begränsa människors rätt att vistas och existera i Finland, att internera och deportera, att försvåra möjligheten till medborgarskap, begränsa tillgången till hälsovård, förminska betydelsen av rasistiskt våld och, som Shadia Rask påpekar (Yle 25.7), ignorera den ohälsa som rasism medför.
Många av de situationer som ”riikka” beskriver är helt vardagliga möten där människor passerar varandra i urbana miljöer – på närtåget, i biblioteket, i simhallen, på dagis. I ”riikkas” fantasier verkar dessa möten fyllda av hot mot henne, eller mot ett ”vi”, en antagen ”finsk” kultur.
Språkbruket normaliserar islamofobi och rasism och förflyttar gränsen för vad som är möjligt att säga och tänka. Språket förvrids och det omöjliga blir möjligt: Enligt sannfinländsk propaganda är det inte rasism att utpeka vissa grupper i samhället, utan en värdeneutral ”invandringskritik” eller en ”realistisk politik för Finlands och finländares intressen” (Purras blogg 4.8.2023). Inte hat (”viha”) utan argt tal (”vihainen puhe”).
Det är enkelt att föreställa sig att man är immun för dessa språkliga förvridningar, men Brylla och Fischer påpekar det uppenbara: ”Det viktiga är inte att man lyssnar, utan att man ständigt utsätts för propagandans påverkan; till slut äter den sig i såväl språk som tanke i alla fall.”
Här hittar du fler kolumner av Marika Kivinen.