Rasism i musikbranschen – dags att vakna?

För några veckor sedan höll jag en föreläsning för blivande musiker vid Åbo yrkeshögskola och Åbo konservatorium. Temat var hur man som musiker kan beakta rasism i sitt arbete. Jag utgick från en tanke att rasism i grunden handlar om att skapa skillnad mellan människor baserat på idéer om ras. Och att de processerna har en särskild historia, som hänger ihop med den europeiska kolonialismen. Rasism handlar om att legitimera maktförhållanden och ojämlikhet.

För att konkretisera hur det kan se ut använde jag mig av finlandssvenska musikforskaren Jasmine Kelekays utredning om strukturell rasism i den rikssvenska musikbranschen ”Jag gör inte world, jag gör pop”, som kom ut ifjol. Studien, som gjordes på uppdrag av Skap, musikskaparnas förening i Sverige, gav särskilt kvalitativa data om musikers upplevelser av rasism.

Av respondenterna upplevde nästan alla rasifierade personer att rasism förekommer, medan bara fyra av fem vita respondenter uppgav att de trodde att rasism förekommer inom musikbranschen. Samma tendens förekommer ofta i studier av könsdiskriminering – de som drabbas ser fenomenet tydligt, medan de som privilegieras inte märker dess existens. Inom rasismforskning brukar man tala om vit ignorans, ett systematiskt icke-vetande om vad rasism är och vilka följderna är för dem som drabbas negativt, men även en ignorans om det kontinuerliga och vardagliga privilegium som vithet innebär.

I många fall handlade det om vardagsrasism, alltså upprepade subtila erfarenheter som ledde till att människors professionella kompetens blev ifrågasatt, och att de kände sig exkluderade. Det kunde handla om nonchalant användning av n-ordet, av att kollegor rört vid någons hår, eller om återkommande negativa eller nedvärderande attityder.

De musiker som besvarat enkäten berättade om mobbning, att bli bemött ohövligt, aggressivt eller ovänligt, en ojämlik arbetsbörda, att inte bli bjuden till möten, att bli utsatt för rasistiska skämt, och att exkluderas från särskilda rum. Det kunde även handla om att ens expertis blev ifrågasatt, att man inte fick erkännande för sitt arbete, att man blev avbruten eller ignorerad under möten, eller avfärdad som mindre kompetent.

Kelekay lyfter upp hur de exkluderande praktikerna, i kombination med snäv representation i media och marknadsföring leder till en situation där det är lämpligt att fråga: ”Var är alla?” Sammantaget ledde rasismen till att människors välmående minskade, och till ett snävare arbetsfält. En respondent uttryckte sig så här: ”Rasismen distraherar dig och tar dig bort fra°n dina dro¨mmar och fra°n dina ma°l.” Studien visade att många rasifierade personer övervägt att byta bransch på grund av rasism.

Bland det värsta, uppgav vissa av de som intervjuades, var tystnaden. Det att ingen sade ifrån, att ingen stödde dem som blev utsatta för rasism, att många arbetsplatser saknade riktlinjer för att motverka rasism, och att även de organisationer som hade riktlinjer inte följde dem.

Liknande tendenser har olika forskare lyft fram om musikbranschen i Finland. Men studien känns som en nödvändig väckarklocka. Den har översatts till finska och engelska på uppdrag av Musikerförbundet, Finlands musikskapare, Finlands tonsättare r.f. och forskarföreningen Suoni. Jag tänker att varje musiker har ett ansvar att lära sig om vad rasism är, att agera aktivt då man märker rasism, att arbeta för strukturella förändringar och att rekrytera kolleger med olika bakgrund och att samarbeta utöver sina egna snäva cirklar. Särskilt i det nuvarande politiska läget är det viktigt att arbeta för trygghet och dialog, att skapa hållbara arbetssätt som möjliggör deltagande och jämbördigt samarbete.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.