Söndag med Södergran – att få gå i dialog med det bortglömda förflutna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Evenemanget Söndag med Södergran, som jag varit med i att initiera, samlade några hundra människor till Sibeliusmuseum den 7 april. Det blev en inspirerande och fin dag, med en oförglömligt varm stämning.
På programmet fanns bortglömda verk av tonsättande finländska kvinnor och ny musik av finländska tonsättare. Edith Södergrans poesi gick som en röd tråd genom dagen.
Dagens program baserade sig delvis på arkivforskning gjord av musikforskarna Nuppu Koivisto-Kaasik och Susanna Välimäki inom ramen för forskningsprojektet Tonernas döttrar. Som ett led i projektet gavs boken Sävelten tyttäret (SKS 2023) ut i fjol, som introducerar 126 tonsättande finländska kvinnor födda mellan slutet av 1700-talet och 1909.
I planeringen av dagen kändes det naturligt att se Södergrans gränsöverskridande poesi som ett uttryck för en genusprotest. Liksom Södergran trotsade kvinnoantagna tonsättare ofta omgivningens förväntningar genom sitt skapande arbete.
Det finns en stor potential i dialogen mellan forskare och musiker. Litteraturforskare som Agneta Rahikainen, som under dagen intervjuades av Hedvig Långbacka, kan genom sitt arbete ge mer klangbotten åt musikers förståelse av Södergran som person och hennes poesi.
Musikforskare kan genom diger arkivforskning lyfta fram musik som sällan, i vissa fall kanske aldrig, framförts offentligt. Ett sådant arbete förändrar synen på finländsk musikhistoria och ruskar om vissa av grundantagandena om musiklivet.
Konserter kan lyfta fram etiska, samhälleliga och kulturella frågor. Konserter berättar berättelser och kan öppna upp för reflektion. Konstupplevelser kan väcka publikens nyfikenhet – en önskan att veta och höra mer.
Ett sådant arbete är alltid kollaborativt. Den ursprungliga idén startade från en tanke jag fick då jag lyssnade på sopranen Kaisa Krafts och pianisten Anni Collans framförande av Pauliina Isomäkis Den väntande själen, en svit av fyra sånger till dikter av Södergran. Det var särskilt genom samtalen med mina sångarkolleger och pianisten Jenna Ristilä, vars eget projekt vid DocMus-forskarskolan vid Sibelius-Akademin berör tonsättande kvinnors verk, som dagen fick sin slutgiltiga utformning.
Varför är ett dylikt arbete viktigt? Ett svar är att det formella musiklivet fortsättningsvis har exkluderande normer, vilket enbart kan utmanas genom att skapa nya typer av konserter, eller nya konstnärliga praktiker.
Repertoaren kan även synliggöra marginaliserade eller bortglömda tonsättare med lokalhistorisk förankring – som Greta Dahlström (1887–1978). Hon verkade i Åbolands sång- och musikförbund och Åbo Damkör. Hon tecknade ner tusentals finlandssvenska folkmelodier, många från Åbolands skärgård. Och hon var en sånglärare som elever minns än i dag. Ännu på 1930- och 1940-talet framfördes hennes verk av Åbo stadsorkester, men föll sedan bort från repertoaren.
Tonsättande kvinnor kan fungera som förebilder för blivande musiker. De kan också, liksom Heidi Sundblad-Halme (1903–1973), grundare av Helsingfors Damorkester, skapa nya strukturer, då de mansdominerade strukturerna stänger en ute.
I dessa enkelspåriga tider, där likriktning värderas högt ser jag att pluralism har ett egenvärde. Det är viktigt att olika röster tar plats och det är givande att låta bekanta och mindre bekanta verk och tonsättare få gå i dialog.
För Söndag med Södergran var samarbetet med Sibeliusmuseum helt avgörande. Den fysiska miljön gav en möjlighet för publiken att röra sig fritt och besökarna fick själva välja hur och hur länge de vill vara i kontakt med musiken och musikerna. Jag upplevde det särskilt rörande och betydelsefullt att många av de tonsättande kvinnornas musik och liv finns bevarade just i Sibeliusmuseums arkiv.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.