Viktiga namn saknas i bok om Åbo biologiska museum

Jag har fått mig tillsänt en fin bok om Åbo biologiska museum.

Den har utgivits 2017 och jag blev helt förtjust till att börja med när jag bläddrade i boken med de många fina illustrationerna.

Däremot, när jag närmare bekantade mig med texterna så var besvikelserna många och ofattbara men låt oss först ta en historisk titt på museet innan jag kommer med kritiken.

Jag besökte själv Åbo biologiska museum för första gången 1956 när jag var tolv år gammal. Jag var helt betagen av vad jag såg och kunde inte föreställa mig att ett naturhistoriskt museum kunde vara så fantastiskt och rent förtrollande med uppbyggda scener från vår natur, visande bestämda landskap med de typiska djuren och växterna.

Besöket var för mig så till den grad betydande att det betydde mycket när jag valde min yrkesbana.

Åbo biologiska museum som man beslöt bygga 1902 öppnades för allmänheten 1907 och är i sig, dels en nationell klenod och dels en internationell sådan. Museet är nämligen världens näst äldsta diorama-museum och bör vårdas ömt som det betydande kulturminnesmärke det är. Det äldsta diorama-museet är Biologiska museet på Skansen i Stockholm. Det museet öppnades för allmänheten år 1893 och var både planerat och inrett av konstnärerna och konservatorerna Gustav och Kjell Kolthoff, far och son. Det var också samma personer som planerade och byggde dioramorna i Åbo.

I boken låter man förstå att Kolthoff skulle ha tagit sin modell efter ett ganska obetydligt diorama som byggts av amerikanen Carl Akeley i Milwaukee år 1890. Dock hade Kolthoff redan vid den tiden byggt sitt första diorama i Uppsala.

När det nämnda biologiska museet på Skansen byggdes så var det med det museet som förebild som det stora diorama byggnadsprogrammet startades vid American Museum of Natural History i New York av den nämnda Akeley. Modell tog han från Stockholm och Åbo och inte tvärtom, vilket man låter förstå.

1965 till 1975 tjänstgjorde konstnären och amatörkonservatorn Teppo Terä som museets vaktmästare. 1982 anställdes för första gången en yrkebiolog som chef för museet. Det var Ilpo Haahtela, men hans namn nämns märkligt nog inte alls i boken. Det var Haahtela som tog initiativet till restaureringen och kompletteringen av museet. Jag inkallades då av Haahtela som rådgivare gällande restaureringen och kompletteringen av museet som vid det laget hade lidit mycket av vanskötsel och ålder.

Jag föreslog att restaureringsarbetena och förnyelserna skulle utföras av konservatormästaren Kyösti Kielo och som hans assistent skulle fungera Ari Karhilahti som numera är Konservator vid Turun Yliopisto. Kompletterande restaurering och förbättringsarbeten utfördes senare av min tidigare studerande och efterföljare Ari Puolakoski, överkonservator vid Naturhistoriska Centralmuseet i Helsingfors.

Dessa personers namn nämns överhuvudtaget inte alls i boken likt inte heller namnen på skaparna av de olika dioramorna vilket utgör ett direkt brott mot lagen om konstnärers upphovsmannarätt!

Närmast skrattretande i jämförelse är att man däremot noggrant nämner namnen på alla de fotografer som tagit bilderna som används som illustrationer samt namnen på de personer som deltagit i arbetet med boken.

En monterad fågel eller ett monterat däggdjur är ett konstverk i sig och ett diorama med sin förgrund och målade bakgrund är ett mycket betydande konstverk. Försöker någon att påstå motsatsen så är det mycket enkelt att stjälpa påståendet via internationella och också nationella exempel.

Konstnären har alltid rätt till sitt namn i samband med sitt verk och detta får inte förbigås.

Eirik Granqvist

Styrelsemedlem av ICOM-NATHIST 2004-2010 (Internationella Museirådets Naturhistoriska Kommitté)

Ordförande för organisationens arbetsgrupp för Konservatorkonsten och dess betydelse för Kulturarvet