Politiskt rävspel riskerar hela sjukvården

Är det verkligen möjligt att vår riksdag godkänner historiens fulaste kohandel? Kommer Samlingspartiet att gå i Centerns ledband ända till slut? Har politikerna lyckats skapa en Skylla och Karybdis-situation för ”SoTe”-sakkunniga så att kritikerfronten rämnar?

Utgångsläget för social- och hälsovårdsreformen är minst sagt märkligt. Alla partier upprepar axiomet att vi behöver en reform på grund av specialsjukvårdens stigande kostnader. Detta kan inte annat än uppfattas som en skymf mot alla inom vårdbranschen, som med stort engagemang under årtionden utvecklat och förbättrat Finlands hälso- och sjukvård. Tack vare detta engagemang är vi nu i nästan alla jämförelser bäst av alla länder. De stigande kostnaderna har mycket lite om alls med ineffektiv vård att göra.

Stegringen beror på två positiva saker; vi lever längre och vi kan undersöka och vårda så mycket bättre. Att tro att en ”nödvändig” administrativ social- och hälsovårdsreform/landskapsreform påverkar orsakerna är fel. Önskvärt vore att både regering och riksdag skulle ärligt säga, att man sysslar med lådlek för att man inte vill diskutera och inte börja åtgärda det faktum, att vi antagligen inte i framtiden kan hålla nivån på vår offentligt finansierade hälso- och sjukvård med det skatteuttag vi har.

Regering och riksdag har inte noterat att i enkäter har majoriteten av befolkningen talat för högre skatter om dessa används för bättre hälso- och sjukvård.

Det finns en uppenbar risk att regering och riksdag tvår sina händer efter landskapsreformen och skyller på hälso- och sjukvårdspersonalen om inte landskapen med mindre resurser kan tillfredsställa ett ökat vårdbehov. Om detta finns det tydliga tecken. I en intervju i tidningen Seniorilääkärit 1/2018 säger understatssekreterare Päivi Nerg ”Jag tror utan vidare att ”sote”-lagarna går igenom i riksdagen. Dock kan ett oskickligt eller misslyckat förverkligande rasera förverkligande av reformens målsättningar” (Min översättning). Det förefaller uppenbart att ledande tjänstemän och politiker tvår sina händer om/när det blir kaos då reformen skall implementeras. Skulden kommer att läggas på samma vårdpersonal, som tidigare utvecklat Finland till ett mönsterland med bästa input/output-förhållande i hälso- och sjukvården.

Om regeringen har tänkt spara så bör landskapen tilldelas mindre medel. Skall man då undersöka mindre, operera t.ex. färre ögonlinser eller ledproteser, lämna kransartärsjukdomar oskötta eller hur har regering och riksdag tänkt spara?

Det är specialsjukvården vars kostnader ökat så någon kostnadsinbesparing gör man inte med att förbättra tillgängligheten till primärvården. En färsk nederländsk undersökning där specialister i inre medicin rekryterades till två primärvårdsenheter gav som resultat, att remisserna till specialsjukvården inte minskade utan förblev samma på den ena enheten och på den andra till och med ökade. Detta ansågs bero på att vårdens kvalitet blev bättre men någon inbesparing gav det inte. Höjs patientavgifterna, vilka redan är höga i en europeisk jämförelse, försämras möjligheterna för mindre bemedlade. Helt privata kliniker tar hand om dem, som har råd. Detta ökar ojämlikheten. Är det ett dylikt samhälle vi vill ha? T.ex. i USA använder man ungefär dubbelt så stor del av BNP till hälso- och sjukvård men resultatet på befolkningsnivå är mycket sämre än i Finland.

Utmattningstekniken tycks fungera för centern och samlingspartiet. Nu fokuserar sakkunniga på vad som händer om social- och hälsovårdsreformen inte förverkligas från att tidigare ha fokuserat på att social- och hälsovårdsreformen är misslyckad och man bör ta nystart. Hur har vi hamnat i denna situation?

Finlands hälso- och sjukvårdssystem är som konstaterats ovan vid jämförelse bland de bästa i världen om inte rentav det allra bästa. Att göra en radikal omstrukturering förefaller alltså inte speciellt klokt. Köerna till primärvårdens läkare är på många orter alltför lång och bör åtgärdas. Men detta är inte orsak till att riskera hela Finlands i övrigt välfungerande hälso- och sjukvård. Det är förvånande att också partier, som borde ha kunskap från företagsverksamhet, anser att det är klokt att slänga i soporna något, som anses vara världens bästa produkt och börja utveckla något nytt och osäkert i stället. Vilken företagare skulle göra något så dumt?

Om vi tittar i backspegeln fick reformen genast från början en inriktning, som sakkunniga kritiserade. THL, Läkarförbundet, TEHY osv var alla emot social- och hälsovårdsreformen med landskapsindelningen och mycket långtgående valfrihet . Däremot var expertisen av samma åsikt som regeringen att större enheter krävs. De fem universitetssjukhusdistrikten hade varit optimalt. Centern lyckades dock få med Saml i århundradets kohandel och det är möjligt att Saml följer i centerns ledband ända till slut. Detta trots att Samlingspartiets del av kohandeln, valfriheten, urvattnats rejält.

Valfriheten är intressant ur många synvinklar. Passar stor valfrihet i situationer, där det är fråga om att kostnaderna betalas med allmänna medel? Hur mycket skall man få välja då någon annan betalar? I dagens värld, där solidaritet är en bristvara och individualism och konsumism dominerar, passar valfrihet bra och utnyttjas populistiskt. Var och en skall ha rätt till att få det den vill. Individens vilja går före gruppens.

Ordet valfrihet har en mycket positiv klang. Men då det gäller komplicerade val, där sakkunskap bör vara avgörande, kan för stor valfrihet vara förödande för helheten. För många medborgare är bilden av valfrihet att man genast kommer att få tid till den läkare man vill då man blir sjuk och samhället betalar. Här kommer besvikelsen att vara stor och regeringspartierna har inte varit speciellt intresserade av att korrigera denna villfarelse. Det är kanske inte en helt fel uppfattning att det har diskuterats mera om rättigheten till valfrihet då man blir förkyld eller får ryggskott men mindre om att försäkra oss om en specialsjukvård i världsklass även i framtiden.

Hybridersättningsystemet med delvis per capita och delvis enligt åtgärd innebär mycket stor risk för både överbehandling av i princip friska individer och underbehandling av patienter med mera besvär och svår sjukdomsbild.

En statlig tjänsteman skrev för en tid sedan att regeringen lärt sig av social- och hälsovårdsreformen-soppan; man inte skall planera på detta sätt. Antagligen är det precis tvärtom ifall landskapsreformen godkänns. I framtiden kommer nya regeringar att konstatera, att man fick igenom även vård- och landskapsreformen trots att alla sakkunniga utdömde den i början. Bara man envist håller fast vid sina politiska beslut och korrigerar de största olagligheterna så att reformen klarar grundlagsutskottet så går allt igenom. Vi kommer antagligen alltså att se mera liknande förfaringsätt och kohandel i framtiden och inte mindre ifall ”sote”-lagarna godkänns.

Summa summarum kan man konstatera att även denna regering precis som den förra har låtit politiken köra över reformerandet av social-och hälsovården. Nu kan ingen med säkerhet säga om det är värre att godkänna landskapsreformen eller att ta några år till och separera utvecklingen av hälso- och sjukvården från allt övrigt och verkställa en reform med universitetssjukhusområdena som bas.

Själv tror jag det vore bättre att stoppa detta prejudicerande lagpaket än att godkänna något som baserar sig på värsta möjliga politiska kohandel och där utgångspunkten fördömts av en enhällig expertis.

Ove Näsman

Företagsläkare, Dalsbruk