Kejsarens nya kläder 2.0

Vi som är födda på 1960-talet, har vuxit upp med såväl H.C. Andersens som Astrid Lindgrens och Tove Janssons sagor. H.C. Andersens saga ”Kejsarens nya kläder” handlade ju om hur kejsaren beställt en ny dräkt som skulle passa honom bättre än den tidigare och som skulle vara ännu vackrare. Alla människor runt om honom bedyrade hur fin den nya dräkten var och hur väl den klädde honom. Ingen, utom en liten pojke i folkmassan, vågade säga som det var. Att kejsaren ju var naken och saknade kläder.

Boken finns ännu i min hylla, och jag minns hur jag som barn förundrade mig över hur de vuxna kunde vara så blinda. Att de inte såg vad den lilla pojken såg.

När Samlingspartiets Elina Lepomäki förra veckan tog bladet från munnen och sjöng ut sina innersta tankar om vårdreformen, kunde jag inte låta bli att dra en parallell till sagan. Lepomäki tog på sig rollen som den lilla pojken. Den som vågade säga till dem sina att ni har blivit förblindade och ser inte längre klart vad gäller vårdreformen och den tilltänkta modellens konsekvenser.

Hon slår fast att vårdreformen inte kommer att leda till en mer jämlik vård, att tillgängligheten inte kommer att bli bättre, att byråkratin kommer att öka och att de kostnadsinbesparingar regeringen tänkt sig på sikt, 3 miljarder euro inte kommer att uppnås.

Krasst är det så att jag och SFP också framhållit våra dubier visavi reformen redan en längre tid. Framförallt har jag otaliga gånger ställt såväl statsministern som finansministern frågan, om vad de ekonomiska beräkningarna att reformen stävjar hållbarhetsgapet i statsfinanserna med tre miljarder på sikt, baserar sig på. Svaret har varit diffust, och egentligen uteblivit. Däremot finns det gott om sakkunniga som också betvivlat att vårdreformen i sin senaste tappning kommer att nå målen.

Bland dem också det av statsrådet utsedda Rådet för bedömning av lagstiftningen.

Jag har en förståelse för att regeringsleden inte vill lyssna på oppositionen. Det jag inte har förståelse för är att man inte vill lyssna på sakkunniga. Därför var också Lepomäkis utspel viktigt. Det visar nämligen att det finns åtminstone en ledamot inom regeringsleden som verkligen ser problemen, som deras ministergrupper inte vill se, och som också vågar säga det högt. Precis som den lilla pojken i sagan.

Vi behöver en vårdreform, det är klart. Däremot behöver vi inte en landskapsreform. Och vi har inte råd att spela hasard med människors rätt till god vård, eller med skattebetalarnas pengar. I en så stor reform som vårdreformen, är det ytterst nödvändigt att regeringen försäkrar sig om att den har torrt om fötterna, också då det gäller frågan om notifieringen av valfrihetslagstiftningen hos EU-kommissionen. Vårt lands högsta juridiska expertis Högsta Förvaltningsdomstolen, har i ett utlåtande slagit fast att det enda hållbara är att sända paketet till EU-kommissionen för att vara på den säkra sidan. Vad gör landets regering? Jo den säger nej, vi vet bättre.

Det är mycket man är villig att riskera för att statsministerpartiet Centern ska få sina 18 landskap och Samlingspartiet sin breda valfrihet. Jag hoppas fler ledamöter i regeringsleden vågar se det Lepomäki ser. Det går ännu att påverka och bära ansvar, må så vara att regeringen samtidigt faller.

Anna-Maja Henriksson

Partiordförande, riksdagsledamot, SFP