Kundsyn i tvåspråkighetsdiskussionen

Tom Simola framförde (ÅU:s ledare, 10.3.2018) åsikten om att Svenskfinland inte har något att vinna på tvåspråkighet i skolvärlden. Jag vill föra fram en annan synvinkel på saken.

Till den del håller jag med Simola, att man behöver definiera vad man menar med tvåspråkighet inom utbildning. I synnerhet behöver man specificera målsättningen med tvåspråkighet i utbildningen: vad man gör och varför.

Till exempel samlokalisering av finsk- och svenskspråkig utbildning ökar men ofta på praktiska eller ekonomiska grunder och kanske helt utan en språklig målsättning. I kommuner med ”samarbete över språkgränserna” inskrivet i strategi eller läroplan kanske man genomför tematiska projekt mellan skolor eller integrerar språkundervisningen i andra ämnen. Då blir också ”tvåspråkighetsmålsättningen” en annan.

Utan en uttalad målsättning kan man heller inte följa upp om eller till vilken grad tvåspråkighetsmålsättningen förverkligas.

Faktum är att andelen tvåspråkiga finlandssvenskar ökar samtidigt som andelen enspråkigt svenskspråkiga dito minskar. I synnerhet i områden med en förhållandevis jämn fördelning mellan finsk- och svenskspråkiga finns det i båda språkgrupperna många som efterlyser och är beredda att pröva på tvåspråkiga lösningar inom utbildningen.

Att tillgodose tvåspråkiga familjers önskemål om en utbildning som stöder utvecklandet av båda språken är, förutom bra kundsyn, viktigt också ur ett finlandssvenskt perspektiv: utan tvåspråkiga elever skulle de svenskspråkiga skolorna förlora en stor del av sitt elevunderlag.

Omvänt sagt tror jag att vi kan locka fler elever till våra skolor genom att erbjuda lösningar som tillfredsställer familjernas språkliga målsättningar. Jag tror också att det finns metoder med vilka man inom utbildning kan stärka elevernas kunnande både i finska och i svenska utan att någondera språkgruppens språkliga utveckling blir lidande.

Det är fel att tro att den finlandssvenska verkligheten och vardagen skulle se lika ut i hela Svenskfinland, därför behövs också olika ”tvåspråkighetslösningar” i olika delar av landet. Vilka metoder som kunde vara lämpliga var finns behandlade t ex i Marketta Sundmans analys Tvåspråkiga skolor? (Tankesmedjan Magma, 2013) vilken också refererades till på Folktingets seminarium.

Finlandssvenskheten skall vara inkluderande, inte exkluderande. Om vi vill förverkliga innebörden i ”inkluderande” kan vi inte fortsätta arbeta för enbart enspråkigt svenska lösningar där samhället, familjen och individen har en beställning på en tvåspråkighet. Målsättningen kan naturligtvis inte vara att ersätta de svenskspråkiga skolorna med tvåspråkiga dito, utan att erbjuda möjligheten till utbildning på svenska och finska som ett alternativ i de delar av Finland där det finns en beställning och förutsättningar för detta.

Tomas Björkroth

SFP, Pargas