Jesus och hans (skid)vallare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ett något krystat skämt som jag hörde i min barndom utgick från frågan: vem är den sämsta skidlöparen i Bibeln? Svaret var den förlorade sonen, eftersom han vallade svinen och lät dem äta upp (ärt)skidorna.
Vid skidtävlingar är idrottarna och deras prestationer naturligtvis i fokus. Deras namn figurerar i resultatlistorna och i sportjournalisternas rapportering. Men i intervjuerna finns en återkommande fråga: hur fungerade skidorna?
Utan ett välfungerande och kunnigt vallateam kan inte ens den duktigaste skidlöparen nå framgång. Förutom att kunna välja den optimala fäst- och glidvallan gäller det att pröva ut det rätta paret skidor, och då jämförs bland annat glidytans struktur och skidornas styvhetsgrad.
Söndagens tema fäster uppmärksamhet vid Johannes Döparens roll som vägröjare för Jesus. Eftersom vi i år har begåvats med ett sällsynt stabilt vinterväder känns det lockande att jämföra hans insats med både en spårmaskinförares och ett vallateams prestationer: Johannes Döparen drog upp spåret, vallade skidorna och möjliggjorde Jesus framgångsrika men kortvariga verksamhet.
I söndagens evangelietext beskriver Jesus målet för denna verksamhet: det handlar om social rättvisa, om återfunnen hälsa, och om glädje och hopp för de förtryckta och fattiga. I andra sammanhang identifierar sig Jesus väldigt starkt med våra mest utsatta medmänniskor: om vi hjälper dem, hjälper vi samtidigt Jesus själv. Det finns alltså ingen intressekonflikt mellan att älska Gud och att älska vår medmänniska och naturen, det handlar i grunden om samma sak.
Advent är en tid för självprövning och en möjlighet till att fästa uppmärksamhet de värden som gör livet gott och meningsfullt. Hur kan jag bidra till att Guds goda vilja blir verklighet i min närhet och i vår värld? Hur kan jag verka för rättvisa, återupprättelse och hopp?
Det handlar sällan om storstilade hjälteinsatser som blir omskrivna i media. Vanligtvis gäller det saker som sker i det tysta, men som bidrar till att tron, hoppet och kärleken kan komma in i andra människors liv. Där vi kan bidra till detta, där är vi både vallateam och vägröjare för Guds kärlek. Den kärleken blev ”kött”, en levande verklighet, i det Jesus sade och gjorde, men den behöver oss – vår empati, kunskap och förmåga – för att på nya sätt kunna förkroppsligas i vår tid och i vår värld.