Kontrollen av historien – "... och vi vande oss vid en historieuppfattning som tog geopolitisk hänsyn"

När skolorna i Finland inledde sin verksamhet efter kriget 1945 krävde den allierade kontrollkommissionen att innehåll som ställde Sovjetunionen i negativ dager skulle avlägsnas från skolböckerna.

Tills man hade tryckt nya böcker ålades lärarna att inom ramen för sin tjänsteplikt limma över vissa avsnitt i främst historie- och geografiböckerna med vita lappar.

Följande år hade ”olämpligt” material avlägsnats från de nya upplagorna. Det dröjde länge innan t.ex. våra baltiska grannrepubliker återvände dit. Och vi vande oss vid en historieuppfattning som tog geopolitisk hänsyn.

Den gångna veckan har med rätta betecknats som “historisk”. Tisdagens flagghissning i Bryssel innebar också ändpunkten för en nästan 80-årig tillämpning av en historisk lärdom.

Kommer vår historiebild nu att förändras? Historien är ett effektivt styrredskap för politiska krafter. Idag är påverkningsmöjligheterna av annan kaliber än på kontrollkommissionens tid.

George Orwells: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna” är minsann relevant. Historiemedvetenheten, vad som är värt att bevara i det kollektiva minnet, påverkas av statsmakter på olika sätt. Tydligast syns detta i statyer, minnesdagar, manifestationer och parader. Och i skolornas historieundervisning.

I Ryssland styr regimen öppet hur historien ska läras ut i skolan – och vad som ska utelämnas. Organisationer som lyft fram mörkare sidor i nationens historia, som Nobelprisbelönade Memorial, har förbjudits. Massgraven i Sandarmoh i Karelen påstås numera inte vara från Stalintiden utan från finländska avrättningar av sovjetsoldater under fortsättningskriget. Och så vidare.

I Polen ansåg regeringen att det nya fina museet i Gdansk över andra världskriget inte presenterade historien på ett tillräckligt patriotiskt sätt, varvid chefen sparkades och innehållet justerades.

Samtidigt gjordes det till ett brott att påstå att Polen skulle ha varit inblandat i Förintelsen. Idag vill man hellre betona polskt hjältemod än den judiska befolkningens öde.

Makthavares försök att kontrollera medborgarnas historiemedvetenhet har ändå oftast förlorat till ”gatans historia”, den inofficiella versionen av det förflutna.

Så har ukrainarna inte glömt Stalintidens hungerkatastrof, som officiellt tegs ihjäl ända tills ett monument efter 1991 restes utanför Sofiakatedralen i Kiev. Idag har Holodomor för ukrainarna en liknande betydelse som Vinterkriget för finländarna.

I Sverige inrättade den socialdemokratiska regeringen 2003 Forum för Levande historia, för att inte Förintelsen och nazisternas övriga illgärningar skulle glömmas bort.

Efter kritik från andra politiska håll utvidgades projektet till att omfatta också kommunistiska regimers och andras folkmord.

Den statliga myndigheten, med en uttalad uppgift att främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, har under åren levererat ett mångsidigt text- och filmmaterial för skolor, som också vi i Finland kunnat dra nytta av.

Ungefär samtidigt som den nya svenska av Sverigedemokraterna uppbackade regeringen trädde till försvann plötsligt filmmaterialet om nazisterna och Förintelsen ur materialbanken.

Filmerna om Stalin och kommunismen finns dock kvar. T

änk vilket sammanträffande att den regeringskontrollerade myndigheten så samtidigt – enligt uppgift – förlorade rättigheten till att visa materialet om Hitlertiden!

Valresultaten i Sverige tyder knappast på att Levande historia skulle ha påverkat de svenska ungdomarnas historiemedvetenhet och demokratiuppfattning i någon högre grad.

Och vi i Finland kan kanske tolka champagnekorkarna i veckan som bevis på att dekokten av Bobrikovtid och Vinterkriget varit en kraftigare ingrediens i finländarens historieuppfattning än den statsstyrda kryddblandningen av Paasikivi-Kekkonenlinje och neutralitet?

Här kan du läsa fler artiklar av Sture Lindholm.