Förlåt – men glöm aldrig!

I dag rasar krig i Europa igen, och vi har väckts ur törnrosasömnen efter krigen på Balkan.

Till våra kollektiva egenskaper tycks höra en förmåga att blunda för och stänga ute elände som drabbar människor av annan hudfärg eller religion – så länge de inte söker sin tillflykt till oss.

Vanligen är det härifrån Europa som världen satts i brand, i de ”europeiska inbördeskrig” som vi kallar världskrig – med ohyggliga mänskliga tragedier som följd.

För att kunna gå vidare har krävts försoning och förlåtelse. Men går det att glömma det som hänt?

Borde vi ens göra det?

Häromveckan hade jag förmånen att ta en grupp gymnasister till nazisternas förintelseläger Majdanek och Auschwitz-Birkenau i Polen. Det har jag gjort regelbundet ungefär vartannat år i 20 års tid. De ord på vägen våra ciceroner efter besöken gav oss också denna gång var om hur viktigt det är att förlåta – men inte glömma.

En sliten klyscha, javisst, men ack så aktuell.

På de första resorna hade vi ett ”tidsvittne” med oss, en norsk motståndsman som tillbringat ett par år i koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Kjell Baarlids ögonvittnesskildring har ett par hundra finlandssvenska gymnasister fått ta del av. Han framhöll alltid vikten av att inte glömma – eftersom det då fanns en risk att man var tvungen att återuppleva allt på nytt.

Kjell teg om sina upplevelser, ända tills han efter DDR:s fall under ett besök i sitt forna fångläger insåg att ingen visste om vad som egentligen hänt där. Han såg också nynazismen, intoleransen och främlingsfientligheten sticka upp sitt fula tryne igen.

Då började han berätta.

Ibland påstås att det vore bäst att bara glömma – att inte alls beröra gamla oförrätter. Men historien är full av tragiska exempel på vad sådant nedtystande kan leda till. Krigen på Balkan på 1990-talet visade tydligt hur gammalt agg grott bakom Titos jugoslaviska fernissa. De nationella konflikterna och regelrätta folkslakterna där under och efter andra världskriget kunde inte glömmas. De trängde upp till ytan – med ödesdigra konsekvenser.

I grönområdet i det forna naziuppförda ghettot i Warszawa finns idag en minnessten över Willy Brandts besök år 1970. Den västtyske förbundskanslerns oplanerade knäfall inför ghettomonumentet var en – dessvärre ovanlig - gest av ödmjukhet och bön om förlåtelse.

Är det mer av den typen vi skulle ha behövt i Europa?

Få andra än västtyskarna har rannsakat sig själva för krigstidens brott mot mänskliga värden. Andra folk har knappast gjort upp med sitt mörka förflutna. Det har varit för lätt att skylla på nazisterna och tyskarna.

En förutsättning för att sonas efter en konflikt är att oförrätter lyfts upp och erkänns, den insikten må t.ex. sanningskommissionen i Sydafrika vara ett exempel på. Det gäller att förlåta och sedan gå vidare. Tidsvittnet Kjell betonade att han inte hade något horn i sidan till tyskarna som folk, däremot nog till nazisterna. “Men varför skulle jag gå omkring och hata ett helt folk? Det är bara jag själv som skulle lida av det”.

De orden av en man som tillbringat mer än två år i ett tyskt koncentrationsläger förtjänar att begrundas. Vem skuldstämplar vi efter oförrätter eller krig – ett folk, en regim eller en politisk riktning?

Willy Brandt försökte med sin Ostpolitik lindra spänningarna i kalla krigets Europa, trots att motståndarna varnade för en hotande “finlandisering”. Vad avspänning och ökad samverkan ledde till i Europa runt 1990 vet vi med facit i hand. Det ska vi inte heller glömma!

Men följde sedan någon process av rannsakan, förlåtelse och försoning? Är det möjligt att i grunden förändra gamla attityder gentemot en tidigare fiende om inte alla “katter lyfts på bordet”?

Var det för lätt att glömma väsentliga saker i vår historia? Är det nu detta vi skördar frukterna av i Europa?