"I andra västländer skulle nog en och annan i den högsta undervisningsförvaltningens bräckliga elfenbenstorn nu ha anledning till eftertanke och självrannsakan"

Lagom till självständighetsdagen skakades republiken om av resultaten från den senaste Pisa-undersökningen, som bekräftade vad de flesta länge anat: det går inte bra för den finländska skolan i jämförelse med andra länder. Våra grundskolelevers färdigheter rasar i alla mätbara sammanhang: matematik, naturvetenskap, läsning.

Den finländska skolan pekades i den första Pisa-undersökningen 2000 ut som den bästa i världen. På undervisningsministeriet och i utbildningsstyrelsen fick man stolt presentera vårt fantastiska skolsystem för otaliga delegationer från hela världen. Lite av glansen föll rentav på lärarna.

Jag vistades för sex–sju år sedan en tid som gästande lärare på en privatskola i Honolulu, Hawaii. Där kände alla till den finländska skolan: korta skoldagar, inga läxor – och världens bästa inlärningsresultat. Mina invändningar om att vi visst har läxor i Finland motbevisades av ett tv-reportage, där vår tidigare undervisningsminister glatt bekräftade: "Yes, no homework".

Hon torde ha svarat på en fråga om barnen i klass 1, men klippet gav intryck av att det gällde hela skolsystemet.

Nu söker vi förstås i Finland upprört efter orsaker till den pinsamma Pisa-kraschen: lärarfacket pekar på resursbrist och behov av olika ökade stöd; undervisningsministern går ut med hur mycket mer regeringen ska satsa på skolan i nästa år – samtidigt som finansministern skär ner anslagen till skolornas upprätthållare kommunerna. Somliga skyller på samhälleliga faktorer, coronan, ökat antal elever med utländsk bakgrund, och i höstas pekades mobiltelefonerna ut som syndabocken.

Som om inte allt detta skulle finnas i de andra OECD-länderna?

Men vem pekar på de gjutfel som byggts in i vårt skolsystem med de senaste läroplansreformerna och den nya synen på lärande? Minns vi Sipilä regeringens digisprång, som skulle göra läroböcker onödiga, samtidigt som våra pedagogiska gurun betonade hur läraren inte längre skulle föreläsa och undervisa utan bli handledare, arbetsledare för mer elevcentrerade metoder? Färdigheter betonades – inte kunskap.

Frukterna skördar vi nu.

Månne vi inte borde begrunda vilken roll som våra utbildningsteoretikers och teknologimissionärers digitala fartblindhet eller nya syn på lärande har spelat? Den grundläggande utbildningens läroplan från 2014 må omfatta 473 sidor, varav mycket är pedagogiskt fikonspråk, men mycket väsentligt både i undervisningens innehåll och grundläggande basfärdigheter har uppenbarligen tappats bort på vägen.

I gymnasiet upplever jag hur mycket svårare det blivit för många studerande att läsa en lite längre text, än mindre förstå innehållet. Däremot har deras digitala färdigheter som att copy-pasta färdiga texter och dela dokument utvecklats. Samtidigt önskas att presentationer och material ska delas elektroniskt så att ingen behöver göra egna anteckningar. Det är ju så jobbigt.

Tänk om man i grundskolan kunde få fokusera på att lära eleverna läsa och skriva, gärna med papper och penna utan autocorrect? Eller i matematik lära eleverna använda de fyra enkla räknesätten utan hjälp av räknemaskin? Tänk om man till exempel i geografin ännu kunde få lära sig om världsdelar och länder och rita in dem på kartor? Då skulle våra gymnasister kanske kunna ha Europas länder på sin karta även vid strömavbrott.

Nej, jag menar inte att allt var bättre förr, men jag vill påstå att en viss mångsidig baskunskap är en nödvändig grund för de färdigheter som våra ungdomar ska utveckla.

En fråga i höstens studentprov i samhällslära gällde begreppet politiskt ansvar och hur det tar sig uttryck i Finland. Någon missnöjd lärare sägs ha påpekat att begreppet inte används på svenska i Finland.

Måhända är det så?

Vi är inte vana vid politiker eller ledare som bär ansvar, än mindre avgår, för uppenbara missar i underlydande verksamhet. Här är det inte kutym att erkänna misstag, vare sig det gäller affärer, energisatsningar, nya datasystem eller reformer som visar sig bli katastrofala.

Men i andra västländer skulle nog en och annan i den högsta undervisningsförvaltningens bräckliga elfenbenstorn nu ha anledning till eftertanke och självrannsakan.

Här kan du läsa flera kolumner av Sture Lindholm.