Historiens vindar kan svänga snabbt

Häromveckan var det aktuellt att göra ett bokslut över 2023. Hur månne året kommer att beskrivas i framtida finländska historieböcker? Efter 105 år av försök att vara en militärt alliansfri stat tog Finland steget in i ett fullvärdigt medlemskap i världens för tillfället starkaste militärallians.

Nu får vi se hurudana uttryck vår medverkan i “de stora grabbarnas gäng” kommer att ta sig här hos oss. Finländarnas självkänsla har ju i andra sammanhang inte visat sig vara den bästa.

Jag gjorde under julhelgen ”misstaget” att läsa Paasikivis dagböcker från 1940-talet på nytt. Man kan bli mörkrädd för mindre.

Vad framtiden för med sig vet vi lika lite om nu som tidigare generationer gjort i betydelsefulla brytningstider, vare sig vi pratar om 1917–18, 1941, 1948 eller 1991. Ibland har valen visat sig bli de rätta, ibland går det riktigt fel.

Att Finland sommaren 1918 band landets öde till Tyskland, bara en månad innan kejsardömets kollaps och Tysklands kapitulation i världskriget, har bortförklarats som ovana att sköta utrikespolitik. Vi spelade med säkrare kort 1941 när vi gick med i Nazitysklands anfall på Sovjet. Tyskarna ville göra slut på kommunismen – och var i behov av livsrum i bl.a. Ukraina. Det passade oss bra, vi såg dessutom chansen att ta tillbaka det vi berövats i vinterkriget.

Tre år senare var katastrofen ett faktum. Finland hade satsat på fel häst. Sovjet, eller ryssarna, visade sig starkare än vad våra krigsoptimister räknat med. De mest vidsynta, eller skrupelfria, som Urho Kekkonen gjorde i tid en helomvändning.

Som president Tarja Halonen konstaterade nyligen: den bästa klokheten om Ryssland är efterklokheten.

I vårt nationella krisläge 1944 lanserade den nye statsministern, senare president, Paasikivi sin tes om att ryssarna bara hade säkerhetspolitiskt intresse av Finland. Finlands chans att överleva som en självständig stat var om ryssarna kunde lita på oss, att inget hot mot dem kom från finländskt område.

Vi grep tag i det bräckliga halmstrået.

Det höll ända till 2023.

Helsingin sanomats Saska Saarikoski skrev häromveckan träffande att det i Finland bara finns en utrikespolitisk riktig väg att gå, och det är den rådande. Om en linje visar sig felaktig har man redan bytt linje, och då till den rätta. Någon egentlig diskussion förs inte.

Rysslands aggression mot Ukraina fick Finland att glömma de historiska lärdomarna från Paasikivis tid. Alla mer eller mindre välvilliga ambitioner att skapa fredliga och “normala” förhållanden med Ryssland gick i stöpet, likt försöken att gå vidare i Europa efter första världskriget. Då ville tyskarna ha revansch från förödmjukelsen 1918. Likheterna med ryssarna efter 1991 är slående idag.

Det var kanske inte bara ryssarna som, för att citera vår president, tog av sig masken och visade sitt rätta ansikte. Detsamma gjorde nog också många andra, som de finländare som sponsorerade raketer med hälsningar till ryssarna från farfar på Karelska näset.

Men har vi i Finland till fullo insett vad vi gett oss in i?

Vi drar en kollektiv suck av lättnad över vårt nya DCA-avtal som ger USA rätt till militärbaser i Finland. Det stärker givetvis vår säkerhet, med ett oberäkneligt Ryssland som granne. Så tänkte också de flesta sommaren 1941 när de tyska soldaterna steg i land i Finland. Då undertecknades den formella pakten med Nazityskland först tre år senare, när det redan var uppenbart hur kriget skulle sluta. Men då gällde det Finlands existens.

Tre månader senare tvingades vi med vapenmakt driva bort “våra vänner” genom Lappland.

Historiens vindar kan svänga snabbt. Det är skäl att hålla i minnet om och när vi tar oss brösttoner igen.

Om vi satsat på rätt häst återstår att se. Vårt nya halmstå, presidentstyrets USA som på sistone gjort begreppet demokrati till närmast en parodi, ter sig för många som en koloss på lerfötter. Presidentvalets resultat i USA kan ha större betydelse för Finland än vårt eget val.

Men Ryssland förblir vår granne. Vad som än händer.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.