"De nationella studentproven har räddat den finländska bildningsnivån"

I gymnasierna pågår just nu den (v)årliga studentskrivningsrumban. Abiturienterna, och numera allt flera andraårsstuderanden, får visa vad de går för i de nationella slutprov, som kan ha en stor betydelse för deras framtid.

Under ett par veckors tid deltar skribenterna upp till tre gånger per vecka i sex timmar långa prov. För lärarna innebär det trista övervakningar, under vilka inget annat arbete får utföras.

Vanligen sitter man där i minst 90 minuter och stirrar ut över en tyst sal, möjligen med avbrott för skribenter som ska ledsagas till toaletten.

Under ett sådant pass räknar jag ut att jag under drygt 30 år som gymnasielärare har varit med om mer än 60 skrivsäsonger, med mellan 12 och 17 klocktimmar kustodiering per omgång.

Det gör i snitt 900 timmar. Jag har tillbringat två månader av mitt vakna liv så här.

I dag skrivs studentexamen digitalt. Förr var speciellt hörförståelseproven gastkramande för övervakarna. Religiositeten inom lärarskrået hade säsongsmässiga toppar då även uttalade ateister riktade böner till högre makter om att något tekniskt strul inte skulle inträffa.

I dag skriver alla på sin egen dator, och lyssnar på hörförståelserna där. Läraren kan vara lugn. Dagens avancerade datateknik har väl eliminerat riskerna för att något oförutsett tekniskt problem ska kunna uppstå...?

Bland skribenterna tenderar nervositeten att vara stor, kravnivån hög. Eller så inte – trots att få medger det så har generationer av ungdomar klarat av skrivningarna också med minimal extra arbetsinsats.

Studentbetyget visar inte kommande framgångar i livet. Många kritiker har under åren höjt röster för att studentexamen borde avskaffas. Den skapar bara onödig stress och ångest, hävdar man.

Själv är jag snarare av den åsikten att de nationella studentproven räddat den finländska bildningsnivån. Studentproven får skribenterna att skärpa sig, ger dem en morot för att läsa och lära sig saker som de annars skulle strunta i.

Samtidigt fostrar de till planering, målinriktat arbete och ansvarstagande. Idealister må påstå att elever skulle lära sig så mycket bättre utan prov eller studentskrivningar som stressmoment. Jag tror nog att praktiken skulle visa något annat. Allting kan inte vara bara roligt och lättjefullt.

Studentskrivningarnas innehåll och utformning kan och bör förstås diskuteras. Ibland framförs förslag om att studerande borde få visa sin kunskap på andra sätt. Men är det helt fel att egenskaper som att kunna läsa och skriva krävs för dagens examen?

Hur svåra proven uppfattas minskas nog inte heller av digitala läromedel, som serverar innehållet i copy-pasteformat eller i ljudform, om det är ansträngande att läsa den långa texten. Men är det de nationella proven – och deras kravnivå – som ska anpassa sig efter studerandes kunskap och färdigheter eller tvärtom?

Grundskolan i Finland skulle säkert må bra av liknande nationella prov. Problemet med grundskolans sifferbetyg, som har stor betydelse för fortsatt skolval, är att de ges av de egna lärarna. Det må finnas hur detaljerade bedömningskriterier som helst, för en rättvisare jämförbar bedömning borde den skötas av helt utomstående.

Studentproven bedöms av utomstående censorer för vilka skribenterna är anonyma. Ofta kritiseras censorernas arbete, säkert ibland berättigat eftersom all bedömning är subjektiv. Men vanligen kommer den högljudda kritiken från dem som fått sina poäng sänkta, aldrig av dem som fått dem höjda.

Studentexamensnämndens censorer är säkert de enda som kan veta hur väldigt mycket bedömningen kan variera mellan olika skolor och lärare, alla bedömningskriterier till trots.

Studentskrivningarna omges av rigorösa säkerhetsarrangemang för att minimera risken för fusk. Också det har en fostrande funktion.

Skrivningarna bör kanske ses som en initiationsrit till följande skede i livet, vare sig det är akademiskt eller inte. Studentexamen är ett mognadsprov.

Ofta har jag sett hur abiturienter efter skrivningarna uppvisar en helt ny självsäkerhet och – i bästa fall – tillfredsställelse över resultatet.

Eller möjligen kommit till insikt om att lite mera arbetsinsats kanske skulle ha gett ett bättre resultat.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.