Ideologiernas död?

Är ideologierna döda?

Under de senaste årtiondena har den finländska politiken kännetecknats av en likriktighet, då alla partier inför val fått anstränga sig för att hitta på något som skiljer dem från de andra.

Det är inte nödvändigtvis någonting negativt. Vårt senaste presidentval var ett praktexempel på en fungerande västerländsk demokrati, med minimal politisk smutskastning.

Någon kan tycka att det är lite tråkigt, att till exempel den amerikanska inrikespolitiken har ett större underhållningsvärde. Men en inrikespolitisk polarisering är ägnad att väcka oro i ett land som har ett inbördeskrig som en historisk barlast.

Samtidigt är det svårare att se någon klar ideologisk bakgrund till dagens politik, möjligen förutom att facket ska kuvas. De gröna röstar för kärnkraft, SFP för skärpt invandringspolitik, Vänsterförbundet för anslutning till Nato och Samlingspartiet pratar för Sari sairaanhoitaja åtminstone i valkampanjen.

I skolan har vi lärare i historia och samhällslära länge försökt väcka elevernas intresse för samhällsfrågor.

Jag som är född på 1960-talet har alltid lite avundats den entusiasm som studentungdomen i slutet av 1960-talet visade. Då var man idealister, man demonstrerade, ockuperade eget studenthus och ville genuint förbättra samhället, krossa gamla auktoriteter och skapa en bättre värld.

Och samtidigt dricka billigt rödvin. (Eller vodka – av hänsyn till sponsorn.)

Nalle Wahlroos, Nicke Torvalds och de andra ungdomarna på barrikaderna – vilka världsförbättrare var de inte?

Själv har man ju lite saknat de ungdomliga passionerna att förbättra världen. Min generation såg Muren falla, Sovjet gå och komma tillbaka, Nokia komma och gå, den finska skolan höjas till internationella skyar och krascha i digiträsket, och mycket mer.

Men något ideologiskt såg vi inte mycket av. Vi invaggades i Fukuyamas uppfattning om "historiens slut" i och med den liberala kapitalismens segertåg på 1990-talet.

Sveriges feministiska utrikespolitik kom och gick, medvetenheten om klimatförändringen blev uppenbar men förmådde inte väcka samma massornas entusiasm som på 60-talet. Inte ens Gretas skolstrejk kändes så inspirerande, även om medierna gjorde henne till en glansbild.

Men i torsdags utlyste det finländska gymnasistförbundet en utmarsch i skolan i protest mot regeringens politik. Man må vara av olika åsikter om det meningsfyllda i aktionen, men blotta tanken att se ungdomen engagera sig i en samhällsfråga väckte moderskänslor även i en manlig 50+:are.

Vi närmar oss första maj, och jag erinrade mig ungdomstidens marscher på gatorna i Karis. Nej, jag deltog inte i dem, för jag var inte så politiskt aktiv innan jag fyllde 18, men jag åt gärna grillkorven som jag vill minnas att serverades på torget.

Visserligen hittade jag häromåret i föräldrahemmets garage en gammal målad banderoll som vi gjorde i gymnasiet i Karis 1981, innan vi åkte iväg till torget i Ekenäs för att demonstrera mot USA och Reagan. "För ett kärnvapenfritt Karis" hade vi målat på banderollen.

Så nog var vi väl samhällsengagerade på den tiden?

Jag ser hur eleverna samlas utanför skolan för sitt demonstrationståg. På sin banderoll har de skrivit ”Avgiftsfritt 2-stadie.”

Språkgrodan får vi väl tacka digisprånget för. Fyrtiotalet studerande marscherar iväg med sin banderoll mot skolmatsalen ett kvarter bort.

Utmarschen infaller tidsmässigt lämpligt under matrasten. Åttiotalet studerande tar bilen och åker hem. De kommer inte tillbaka på hela dagen. De hör kanske inte till de ideologiskt medvetna?

För att uppmuntra demonstranterna har jag på Youtube plockat fram Internationalen, arbetarrörelsens och fackets gamla kampsång, och spelar den från fönstret när studerandena samlas på gården. Ingen reagerar.

Förutom en blivande student som råkar komma förbi.

– Varför sitter du här och spelar snapsvisor?

Ideologierna är döda.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.