Språket som slagträ – "Hur skulle vi finlandssvenskar reagera på krav på att hälften av undervisningen i svenska skolor måste ske på finska?"

Språkfrågor är ju gamla beprövade slagträn i politiken, såsom nu till exempel i sjukhusfrågor då de lyfts fram speciellt då det är politiskt opportunt att göra det.

Hur viktigt är inte det egna språket för en människa, inte bara för att få utbildning och vård, utan av rent existentiella orsaker, för ens identitet? Vilka krafter och känslostormar väcker inte språket?

Den historiskt bevandrade vet hur vi finländare reagerade på förryskningen i början av 1900-talet. Trots flera veckotimmar i ryska språket var det ofta omöjligt för finländska skolbarn att lära sig ens de ryska bokstäverna.

I princip är det samma attityder som idag gör det svårt för till exempel många svenska Ekenäsbarn att efter tre års skolstudier korrekt säga på finska ”jag har en bil”. Eller att få en del servicepersonal utgångna ur världens bästa grundskola att formulera ett pris på svenska, eller att ta den svenska motsvarigheten till ”Kiitos” över sina läppar.

I Finland slutade språkstriden med en språkfred på 1920-talet, även om stridsyxorna i praktiken grävdes ner först vid vinterkriget 1939. Man kan inte överskatta betydelsen av de framsynta försoningspolitiker som i början av självständighetstiden insåg vikten av att göra också svenskan till ett nationalspråk. I stället för att isolera den svenskspråkiga befolkningen till en separatistisk grupp i nationalstaten Finland fick man en med den finska staten lojal finlandssvenskhet.

Försök få en utlänning att förstå att vi finlandssvenskar hejar på Finland i en ishockeylandskamp mot Sverige! Det torde vara lika unikt som den tvåspråkighetsmodell Finland åtminstone officiellt tillämpar.

Skulle inte den modellen vara en bra exportvara till våra närområden? Jag har i ett par årtionden med stigande fasa sett hur våra baltiska grannstater genomdrivit sin nationella språkpolitik riktad mot den ryska minoriteten.

I Lettland, där en fjärdedel av befolkningen är rysk och majoriteten av Rigaborna rysktalande, har man stegvis inskränkt de ryska skolornas verksamhet. Sedan länge ska 60 procent av ämnena i ryska skolor undervisas på lettiska. Snart avskaffas ryskan som andraspråk i skolorna. I fjol höjdes röster för att Lettland skulle deportera de ryssar som inte klarat språkprovet i lettiska.

En fjärdedel av befolkningen i Estland är ryskspråkig. Där inleds från och med i höst alla skolor i klass 1–4 bara på estniska. År 2030 ska estniska vara undervisningsspråket i alla skolstadier. Regeringen blundar för allt tal om minoriteters rättigheter. Integreringspolitik ska inte blandas ihop med mänskorättsfrågor, kommenterade utrikesministern, och lät förstå att reformen skulle skapa en jämlikare arbetsmarknad och bättre samhörighetskänsla.

Tro det?

Samma typ av enhetspolitik var den vi i Finland kallar förryskning. Och vi vet hurudan inverkan den hade på oss. Visst är det av historiska orsaker lätt att förstå balternas agerande. Men vilka följder får en sådan språkpolitik?

Hur skulle vi finlandssvenskar reagera på krav på att hälften av undervisningen i svenska skolor måste ske på finska? Tror någon att ålänningars eller Ekenäsbors samhörighetskänslor med det finska Finland skulle stärkas om skolspråket gjordes till finska?

Under kriget i Ukraina har det varit påfallande tyst om språkminoriteterna i Baltikum. Men skapar inte regimernas nationalistiska språkpolitik en farlig grogrund för en armé av femtekolonnare vid en eventuell konflikt med Ryssland? Är faktiskt EU-medborgarskapet som ryssar i Baltikum erhållit tillräckligt för att de ska motstå frestelserna om den ryska staten lockar med godis?

I Ukraina avskaffade regeringen 2018 i praktiken ryskan som skolspråk. Ukrainas språkpolitik drabbade också bland annat den ungerska minoriteten. Följderna ser vi i dag. Ungerns ovilja att bistå Ukraina är ett direkt resultat av den politiken, vilket sällan framgår av våra mediers ofta svart-vita bild av konflikten.

Skulle inte en liberalare språkpolitik ha stärkt såväl ungrarnas utan också den ryskspråkiga befolkningens samhörighetskänsla med staten Ukraina?

Men som man bäddar får man ligga.

Det kunde man kanske inse också på andra håll.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.