Då sambon betalar

I dag är det den första augusti, en avgörande dag i många studerandes liv. Antingen är det en glädjens dag, eller en dag då man vinkar adjö till ett väldigt ekonomiskt anspråkslöst liv och välkomnar ett liv på ett existentiellt minimum.

I och med det nya studiestödet finns inte bostadstillägget längre, utan studerande får söka det allmänna bostadsstödet i stället. För några innebär det mer pengar, men för mig som har en arbetande sambo blir det inget bostadsstöd alls för mig.

Jag ska inte överdriva, det kunde vara värre. Jag kunde kanske inte få något studiestöd alls eller inte ha ett skyddsnät bestående av besparingar från sommarjobb och en snäll förälder som betalar om det skulle knipa. Men det är just det som det handlar om. Jag skulle inte klara mig utan ekonomisk hjälp.

Det jag hittills har levt på har inte varit något att skryta med. Tack vare att min sambo jobbar har vi kunnat leva utan att vända på varje liten cent, vi har haft annat på menyn än nudlar och tonfisk och vi har kunnat gå på bio ibland. Jag har kunnat betala min del av hyran och alla räkningar och hemförsäkringar. Det jag nu kommer att få kommer inte ens att räcka till min del av hyran, än mindre mina egna räkningar.

Varför ska min sambo behöva betala för mig? Ska en 22-åring verkligen ha ekonomiskt ansvar för en annan person bara för att de råkar vara och bo tillsammans? Som min mamma skulle uttrycka det, vi är bara barn ännu, men ändå ska min sambo stå för mina levnadskostnader.

För min egen del tycker jag inte om att leva på någon annan. Jag har sedan gymnasiet tagit hand om min egen ekonomi, husrum har min mamma stått för. Nu är jag helt beroende av en annan persons ekonomi. För mig känns det som att vi har tagit ett stort kliv bakåt till femtiotalet och hemmafruns årtionde. Snart får jag väl ta fram Marthas kokbok och inhandla ett förkläde med spets och krås. Eller be min sambo ge pengar till förklädet.

Att studera, med målet att bli klar inom utsatt tid, innebär arbete nästan 24/7, och vad är lönen för mödan? Ett litet bidrag som inte ens täcker halva hyran med en osäker framtid på arbetsmarknaden. Tydligen ska vi studerande lära oss att leva på andra, men inte på statligt stöd. Allra helst ska vi ta lån.

Victoria Riikonen

sommarreporter på ÅU