LEDAREN: Ta till skam i sopfrågan

När avfall placeras bredvid halvtomma avfallskärl, som fallet är i Dalsbruk (ÅU i går), då står allting inte rätt till.

Avfallsfrågan – hur mycket vi producerar, hur vi gör oss av med avfallet, hur ansvaret fördelas, hur vi bäst använder det och så vidare – är ofta återkommande i ÅU:s nyhetsbevakning.

Kombinationen skärgård-avfallskärl hör till den klassiska sommarnyheten, men inte på grund av att nyhetstorka råder utan för att det är ett verkligt problem.

Det finns olika aspekter av problemet – till exempel avfallsservicens och Rinkis (förpackningsproducenternas organisation) ansvar – men låt oss fokusera på den vanliga konsumenten och avfallsproducenten.

Forskningen – sociologisk, psykologisk och allmänna enkäter – har en del att säga om vår benägenhet att skräpa ner.

De mest centrala slutsatserna är de här:

Avfallsproblematiken bottnar, liksom många samhälleliga problem som orsakas av mänskligt beteende, i vår oförmåga till självkritik.

Det finns en bred konsensus om hur vi borde bete oss och varför, men den som avviker är alltid någon annan – aldrig en själv.

Den som står med två plastpåsar avfall framför det låsta kärlet i Dalsbruk och inser att nyckeln blivit hemma och tycker att en tur via hamnkontoret är för omständligt, rentvår sig själv med att säga att soporna är väl inpackade, att kärlet snart ska tömmas, att andra redan lämnat sitt avfall bredvid kärlet, och att låset är totalt onödigt.

Nästa gång, tänker personen, ser jag till att ha nyckel med.

Och det kanske hen har, men om tusentals personer – sommargäster, förbipasserande och ortsbor – tänker likadant, om så bara en gång, då uppstår problem orsakat av en kollektiv ansvarslöshet.

Vilken är lösningen?

Man kan, och ska, förstås uppmana folk att tänka efter före.

Konsumentens ansvar upphävs inte för att avfallskärlet befinner sig på ett visst avstånd.

Allt avfall, litet som stort, har en given plats. Om en person ser till att det hamnar där är förutsättningarna för att nästa person agerar rätt bättre.

Föräldrar, skolor, organisationer och myndigheter må ha ett sisyfosarbete framför sig i det här avseendet men att strunta i problemet är inte ett alternativ.

Den som tror att skräp är ett lindrigt miljöproblem ska tänka på att sedan 1950-talet har över 8 miljarder ton plast producerats.

Över hälften av den plasten har hamnat i naturen, enligt en studie Science Advances. Och även om en del av det avfall vi producerar återvinns eller förbränns så kommer mycket av det att finnas med oss i hundratals år.

Det minsta vi kan göra, i egenskap av kuggar i detta avfallsproducerande maskineri, är att se till att sophanteringen fungerar.

Borde konsekvenserna för ett oansvarigt beteende vara större?

Ordningsboten för "liten nedskräpning" är 100 euro men polisen skriver sällan ut sådana böter, kring ett par trehundra per år.

Samtidigt vet vi att renhållningen i Finland slukar hundratals miljoner varje år. Varje felanvänt avfallskärl tär på resurserna.

Knappast skulle en tätare förekomst av böter skada, men det räcker inte (och det är inte rimligt att tro att polisen ska prioritera sopsortering framför andra uppdrag).

Upplysande avfallskampanjer måste flankeras av något ännu starkare. Låt oss komma med ett förslag: känslan av skam.

På gator med låg hastighetsbegränsning – kring daghem, skolor och småhusområden med lekande barn – har digitala hastighetskontroller dykt upp.

Följer bilisten begränsningen får hen en smiley, om inte dyker ett ledset ansikte upp.

Vågar vi tro att en liknande teknik kunde användas för avfallskärlen?

Sensorer kring kärlen kunde sätta igång glada eller ledsna emojin beroende på om avfallen hamnar rätt eller inte. Om det här är möjligt är det säkert också möjligt att inkludera ljud.

Vägen till hamnkontoret efter den där nyckeln till avfallskärlet känns säkert inte så lång om alternativet är en högröd gråtande emoji som informerar dig och hela omgivningen om att sopsäckarna lämnats på fel plats.