Vad händer efter fastlagsbullarna?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Har du redan i år har ätit en fastlagsbulle? Har du stått och velat mellan sylt och mandelmassa, eller är det endast en av dessa fyllningar som är den rätta?
Fastlagstisdagen (13.2) är snart här och i bästa fall finns det ännu snö för att åka pulka. I många katolska länder är det karnevalstämning de här dagarna.
På Askonsdagen (14.2) börjar den sex veckor långa fastetiden i det kristna kyrkoåret. Den avslutas vid midnatt innan påskdagen gryr.
Jag ser inte endast fram emot fastlagstisdagen utan även emot veckorna efter att fastlagsbullarna är uppätna. Det är viktigt att fira och vara glad men det är också viktigt att ge sig tid att fundera över sitt liv.
Jag hoppas att fastetiden ska hjälpa mig att gallra bland allt det som jag tror att jag behöver uppleva, äta eller göra.
Fastan handlar inte om att prestera goda gärningar inför Gud eller andra. Den kristna tron bygger inte på vad vi lyckas göra av våra goda föresatser.
Tron är bortom prestationer och andlig kondition. Tro är tillit till Guds nåd, till att våga leva i det ofullkomliga och sköra.
Därför handlar inte fastan om att förandliga sitt liv, glömma sina medmänniskor, eller höja sig ett snäpp över det vardagligt mänskliga.
Under fastetiden läser vi i kyrkorna texter om hur Jesus gick medlidandets, kärlekens och smärtans väg.
Det är förståeligt att många av oss värjer sig mot allvaret i fastetiden även om vi tycker om att fira jul, äta fastlagsbullar, fira påsk med god mat och chokladägg. Kyrkornas traditioner för fastetiden är inte kommersiella eller tilltalande för dem som har bråttom.
Jag tror ändå att här finns bortglömda traditioner att upptäcka på nytt. Sakta farten i vardagen!
Ge tid för läsning, samtala med andra om viktiga saker i livet spontant, eller delta i de olika fasteprogram som ordnas i församlingar och kyrkor. Ge ett bidrag till insamlingen Gemensamt ansvar eller något annat hjälparbete.
Till exempel kan man börja fastetiden genom att på Askonsdagen vara med i en kort mässa i någon kyrka där man får ett kors av aska tecknat i pannan.
För någon kan en tyst retreat ge möjlighet till att fördjupa sin längtan i vad det är att vara människa. Det finns olika uttryck för hur vi kan ta oss själva på allvar, liksom våra medmänniskor och vår gudslängtan.
Som en påminnelse om fastetiden tänker jag ladda ner och printa Fastekalendern från den evangelisk lutherska kyrkans webbplats och hänga den på kylskåpet.
Kanske hjälper den mig att fokusera på små saker i vardagen som jag kan tänka på och testa.
Små, små steg som kan hjälpa mig att växa i kärlek och omtanke om andra och den värld, den natur som vi får vara en del av.