Lagidrott är en gåva som fortsätter att ge
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under de senaste åren har diskussionen kring att barn rör på sig för lite varit konstant på tapeten och kommer troligen att vara det även i framtiden.
Själv tycker jag att ämnet får alldeles för lite uppmärksamhet av majoriteten av landets politiker, så jag tänker dra mitt strå till stacken och lyfta fram varför samhällen borde satsa mer resurser på att möjliggöra lagidrott för så många barn som bara möjligt.
Lagidrott ger nämligen otroligt bra färdigheter som jag själv haft hjälp av i arbetslivet.
Det är givet att lagidrott ger sociala färdigheter och en bra grund för att kunna arbeta i grupp, men detta kan ytterligare brytas ner i lägre nivåer. Själv upplever jag att förmågan att kunna jobba tillsammans med olika slags människor i olika situationer, för att tillsammans kunna uppnå det mål som satts upp, har varit det viktigaste som lagidrott gett mig och detta krävs så gott som på varje arbetsplats i detta land.
Små saker som att ta hänsyn och kunna uppmuntra lagkompisar när de går igenom tuffare tider eller att höja rösten och säga till, ifall någon beter sig olämpligt och skadar lagets anda är saker som jag själv lärt mig främst via lagidrotten. Även människokännedomen om att vissa lagkompisar bör behandlas på olika sätt i olika situationer samt förmågan att ”läsa rummet” är något som jag ser vara så otroligt viktigt för en organisations gruppdynamik.
Ett klassiskt scenario är t.ex. hur det lönar sig att bete sig efter en tuff förlust vilket direkt kan jämföras med en chockartad händelse på arbetsplatsen. Då är det extremt viktigt att ha fingret på pulsen på hur det är bäst att reagera i dessa lägen. En feltajmad uppmuntrande vits kan då orsaka surhet bland medspelarna eller kollegorna och skapa känslan av att man inte förstår situationens allvar då det skulle vara bättre tyst och låta tiden göra sitt jobb.
En annan viktig sak som jag tagit med mig till arbetslivet från lagidrotten är samarbete med auktoriteter, vilket i detta fall betyder att kommunicera och respektera lagets tränare. Tränaren är en auktoritet som innerst vill det bästa för alla individer och laget, men som ibland måste ta beslut som gynnar laget, inte den individuella spelaren. Kan spelaren inte då självkritiskt se logiken bakom sådana beslut och diskutera sina synpunkter med tränaren, kan det leda till en känsla av orättvisa som leder till att spelaren blir sur och omotiverad.
Kunskapen att med öppen dialog gå igenom sina egna prestationer i lagidrotten fungerar därmed precis likadant som på en arbetsplats, där dialogen till skillnad från tränare förs med en chef. Själv har jag haft turen i att ha flera mångsidiga tränare genom mina ungdomsår, av vilka jag lärt mig ledarskapsegenskaper och motivationsmetoder som jag själv idag tillämpar i arbetslivet.
Nu på äldre dagar har jag hittat lagidrotten på nytt, men bytt till rollen som tränare. Jag märkte snabbt att tränararbetet är otroligt givande och har därmed hoppat med i handbollen, var jag är med och tränar både representationslaget i ÅIFK och även de yngsta i ÅIFK Bollskoj. D.v.s. de äldsta och yngsta i organisationen.
Dynamiken är givetvis olika i dessa lag, men min mentalitet är oberoende den samma, att jag förhoppningsvis kan fungera som en bra förebild precis som mina tränare varit för mig.
Ett orosmoment i det hela är tyvärr den ökade kostnaden för juniorverksamhet. Då det i min tid var normalt att ett barn t.ex. idkade två eller fler sporter, har kostnaderna för lagidrott stigit såpass mycket att det finns flera familjer som helt enkelt inte har råd att låta sina barn hålla på med lagidrott.
Därför skulle det vara viktigt att beslutsfattare skulle ge mera uppmärksamhet till ämnet, för jag vågar påstå att ju fler barn som motionerar och lär sig sociala färdigheter när de är unga, desto mer välmående produktiva samhällsmedborgare har vi i här i Åbotrakten i framtiden.
Här kan du läsa fler kolumner av Axel Lindberg.