Gott sjömanskap behövs också i arbetslivet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Kvinnodagen till ära vill jag berätta att världens äldsta flicksjöscoutkårer finns i Finland. Flickscoutkåren Åbo Vildar grundades 1917 och Sjöscoutkåren Vikingaflickorna 1920. Båda har bedrivit sjöverksamhet för flickor i över hundra år och fostrat såväl goda ledare som skeppare i generation efter generation.
I scoutverksamheten spelar ledarskapet och samarbetet en central roll. Själv började jag på 1980-talet i Sjöscoutkåren Vikingaflickorna. Äventyren och ansvaret växte för varje år, liksom också min kärlek till segling.
Inom segling är gott sjömanskap det allra viktigaste, och dit hör förstås säkerheten för både båten och besättningen. Gott sjömanskap handlar också om stilen, alltså farten och resultatet, och sist men inte minst om trivseln ombord. Jag ser säkerhet och stil som exempel på hårda värderingar medan trivseln är en mjuk värdering.
Jag har seglat med mer än 40 olika skeppare, med olika ledarstilar. På 1980-talet fick jag på några långseglatser uppleva eftersviterna av ett toxiskt och militäriskt ledarskap som hade gått i arv från skeppare till skeppare, innan det så småningom urlakades på 1990-talet.
På de här seglatserna rådde ett klimat av att leda genom rädsla, att trycka ner andra. Ett exempel är en barsk befallning om att skota in focken och då jag var okunnig och osäker blev jag förlöjligad och undanknuffad så att någon annan mer kompetent tog över repet. Då jag ställde en fråga kunde svaret vara: Det borde du nog redan veta! Här körde de hårda värderingarna över de mjuka. Säkerhet och resultat skapades på bekostnad av trivseln ombord.
De tuffa upplevelserna gav mig en stark drivkraft att ta mig uppåt i hierarkin. Tyvärr var jag tvungen att använda vassa armbågar då jag utbildade mig till scoutskeppare. Lyckligtvis fick jag även segla i besättningar där ledarskapet och trivseln hade utvecklats och i stället var inkluderande och utvecklande. Då bidrog trivseln ombord både till bättre säkerhet och bättre seglingsresultat.
Jag märkte att det finns mjukare sätt att leda, och att både besättningen och jag själv trivdes mycket bättre då ledarskapet mer gick ut på att lyfta andra i stället för att hävda sig själv. Samarbetet fungerade bättre då ledarskapet inte byggde på rädsla och skam utan på tillit, trygghet och uppskattning. För mig som skeppare blev det viktigt att skapa en trygg atmosfär där det är okej att klanta sig och där alla får chansen att förbättra sina insatser. Att lyfta upp det som är bra och visa uppskattning, i stället för att trycka ner varandra.
Hårda och mjuka värden är inte varandras motsatser utan kan och ska komplettera varandra. Då kan både verksamhet och människor blomstra. Detta gäller även i arbetslivet där hårdheten ska balanseras upp med ett mer empatiskt och inlyssnade förhållningssätt. Det betyder inte att vi ska byta ut push och driv mot curlande. Fortfarande är även hårda värden viktiga. En verksamhet ska vara lönsam, men inte på bekostnad av välbefinnande. Det här är särskilt viktigt med tanke på behovet av mångfald, adaptionsförmåga och den kommande generationsväxlingen i arbetslivet.
Inom scoutingen är generationerna kortare och jämställdheten väl utvecklad. Det gör att verksamhet och kultur omformas snabbare än i arbetslivet. Gott sjömanskap är en bra modell för att göra arbetslivet attraktivt även för de nya generationerna.
En kvinnodagshälsning till alla kvinnor, och till alla som vågar stå för de mjuka värdena i livet!
Här kan du läsa fler kolumner av Daphne Jensen.