Vetenskapligt vilseledd
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Lagom inför behandlingen av EU:s stora klimatpaket publicerade kommissionens forskningcentral (JRC) en rad undersökningar kring skog och urskog.
I alla förslag från kommissionen har resultaten sedan citerats i konsekvensanalyserna. Det är naturligtvis någonting tungt vägande. Kommissionen ska alltid inför ett lagförslag genomföra en konsekvensanalys och det är ett instrument som också sedan styr behandlingen både i parlamentet och i rådet.
Den här gången väckte konsekvensanalyserna en del misstankar. En av de stora stridsfrågorna när det gäller skog i Europa överhuvudtaget, handlar om gammal skog, det vill säga skog med träd som är över 100 år gamla. Alla förstår vi att den sortens skog är viktig för biodiversiteten och det besvärliga är att det finns ganska lite kvar.
Att slå vakt om gammal skog är alltså ett legitimt krav. Just av den orsaken är det också legitimt att kräva att den här sortens undersökningar ska ha fakta rätt, men så var det inte riktigt. Efter en lite häftig diskussion med kommissionens medarbetare föreslog jag att vi skulle ta ett samtal med forskningscentralen. Den omedelbara orsaken var att siffrorna för gammal skog i Europa lade en oresonligt stor del av arealen innanför Finlands gränser.
Det uppstod alltså en liten misstanke om att det kunde finnas ett systematiskt fel i enhetens forskning. Och det fanns det. En del av bedömningarna hade gjorts på basen av satellitbilder, vilket i och för sig är alldeles okej – förutsatt att man läser informationen rätt och inser att mellaneuropeisk lövskog ser annorlunda ut än boreal barrskog. Man ska alltså förstå mer än ett barr.
Men det fanns mera överraskningar på lut. I forskningsbakgrunden finns en databas över Europas gamla skogar. Jag gick in på den och drabbades av en bild som nog fick blodtrycket att stiga. Hela Finlands ”huvud” var på kartan utmärkt som gammal skog.
En av mina största naturupplevelser har varit fotvandringen genom Kevo nationalpark. Det är en vandringsled på drygt 50 kilometer snett genom en del av ”huvudet”. Växtligheten uppe på ”skaidin” består av dvärgbjörk och fjällbjörk. Nere i Kevos kanjon och längs Kevo älv finns det enstaka tallar. En del av den biologiska besvärligheten har skapats av en mätarmask, som åt upp en stor del av bladen och ödelade därmed hektar efter hektar av den också i övrigt ganska karga björkskogen.
Men den här felläsningen var inte allt. Eftersom misstänksamheten var väckt, bad vi också om de vetenskapliga källorna för JRC:s bedömningar. Största delen såg åtminstone i mina ögon någorlunda normala ut – med ett litet intressant undantag. Uppgifterna för Finlands del byggde på WWF:s, Greenpeaces och Naturskyddsförbundets kampanjmaterial.
Det är inte fel att driva kampanj. Det tillhör det demokratiska systemets grundläggande rättigheter, men kampanj och vetenskap går illa ihop. Jag var inte överraskad, men nog ganska upprörd och arg!