Bland europeiska idealister och realister: 100 år av dröm och verklighet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Efter varje större europeisk kris förlorar vi på något sätt horisonten ur siktet och missar det historiska perspektivets förklarande punkt. Så gick det efter det första världskriget, efter det andra och efter det kalla krigets slut. Det är som om vi alla i yrseln efter påfrestningarna steg upp och lallade refrängen från Ed McCurdys fredssång:
"Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär."
Sen lägger vi till några nya rader om att det inte heller finns nationella gränser, särdrag eller olikheter. Allt ska gå att pressa in i en federalistisk framtid.
Så var det redan under den paneuropeiska kongressen i Wien i oktober 1926. Samma stämning fanns på de europeiska federalisternas kongress i Montreaux i augusti 1947 och på den efterföljande kongressen i Den Haag i maj 1948.
Det var viktiga kongresser, som banade väg både för människorättsdomstolen och för det som småningom blev dagens Europeiska union. Men! I den här utvecklingen har det alltid funnits starka motsättningar.
Den tyska rättshistorikern Frank Schorkopf delar i sin studie över EU:s författningshistoria upp motsättningarnas parter i konstitutionalister, guvernamentalister och pragmatiker. Han påvisar hur de yviga resolutionernas författare med envishet har drivit sina teser från årtionde till årtionde. Konstitutionalisterna har den amerikanska modellen som ledstjärna. Guvernamentalisterna eftersträvar av principiella orsaker en europeisk regering med överstatlig kompetens. Pragmatikerna försöker överleva med ad hoc-lösningar i hopp om att en europeisk politisk majoritet ska besinna sig innan misstagen blivit alltför stora.
Tesen om att "the proof of the pudding is in the eating” gäller också EU. Under den här mandatperioden (2019–2024) har vi haft en mycket politisk, aktivistisk och – i sitt tänkesätt – mycket federalistisk kommission. Det har kanske mest tydligt visat sig i kommissionens förslag till lag om att återställa naturen. I kommissionens konsekvensbedömning valde man att se bakåt och ställa målet för återställningen vid årtalet 1952.
Redan i det beslutet finns en dold one size fits all-modell. År 1952 var verkligheten mycket annorlunda i Sverige och Finland eller Rumänien och Nederländerna i förhållande till vad den är idag. I Finland hade det sista tåget med krigsskadeståndsleveranser till Sovjetunionen just tuffat iväg. 11 procent av vår befolkning hade tvingats flytta till nya bosättningsområden där marken röjdes enligt den inledande meningen i Väinö Linnas "Högt bland Saarijärvis moar": I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi.
Kommissionens federalistiska anslag ledde till en mycket besvärlig process. Ute i verkligheten fanns det inte resolutionernas idealistiska dagdröm om att vardagen kunde böjas och anpassas till föreställningarnas mönster. Det ledde till att hela reformförslaget höll på att gå över styr och att den slutgiltiga lagstiftningen sedan anpassades så att den – någorlunda – klarade av beslutskvarnen i Europaparlamentet.
En senare ställd kontrollfråga till kommissionens ansvariga tjänsteman löd så här: Lärde ni er någonting av processen? Svaret blev ett – i och för sig rättframt – nej!
För att rädda unionen måste vi se till att drömmarna inte krockar med verkligheten.
Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.